Hur får man syskon att sluta slåss?

Ni stoppar slagen innan de når sitt mål och har som regler att man 1) inte slåss och 2) väntar på sin tur när det kommer till saker. Lather, rinse, repeat.

Ge henne orden: "Jag vill ha en tur med den leksaken. Kan jag få en tur när du är klar/om fem minuter/efter dig?" Träna när ni leker med henne eller när ni leker med nallar.

Ge lillebror en röst genom att tala i hans ställe (tills han är gammal nog att göra det själv) "Stopp! Det är min tur nu. Du kan få leksaken om fem minuter."

Låt henne inte ta leksaker från lillebror, men hjälp henne med strategier som dels hjälper henne hantera sina egna känslor av frustration över att behöva vänta och dels ger henne tillgång till de leksaker hon vill ha med bara lite tålamod från hennes sida. Byteshandel tex, eller att hon inkluderar lillebror i leken så att de båda har tillgång till saken. 

Tar eller rycker hon saker från lillebror så hjälper ni henne att ge tillbaka dem. Alltså även om hon protesterar. Slåss hon så får hon leka någon annanstans på säkert avstånd från lillebror ett tag, och hon får inte med sig leksaken hon ville ha även om lillebror har tappat intresset.

Är lillebror ledsen så brukar det från din dotters ålder vara effektivt att be henne titta på sitt offer och fråga hur hon tror att han känner sig. Det gör det liksom mindre kul att vara busig och elak om man verkligen måste se hur illa det gör den andra.

Stötta henne också i att skydda de leksaker hon leker med mot lillebror.

Vi jobbar redan i stort så. Sagt att hon får saken om x minuter, bett henne hämta en annan leksak som de då kan växla med. Separerat barnen om det kommit slag, pratat lugnt just att "såhär blev det nu, såg du hur lillebror kände det?".

Vi är också noga att göra åt andra hållet, om lillebror försöker ta något hon har så säger vi tydligt åt honom att han måste vänta, att nu har storasyster det etc. Så att det inte ska bli ensidigt liksom.

Men än har det inte satt sig. En bov tror jag är just att hon är väldigt icke konfliktsökande och försiktig på förskola, så där vet jag att andra barn tar hennes saker hon leker med, och där har hon snarast fått lite stöttning i att våga säga till att det var hon som har dem. Men hon har alltid varit så att hon backat om saker, så det är lite som att hon nu "törs" försöka uttrycka den önskan om att hon får gå först, men då blir det lite fel mot lillebror istället.

Vi har alltid haft total nolltolerans mot att slå mindre syskon eller djuren. Höjer rösten, lyfter bort barnet, tar leksaken? blir ordentligt arg. Det blir jag inte annars och i övrigt väljer jag varenda strid men slå små barn eller djur, aldrig! Det har heller aldrig gjorts fler gånger och då har jag ett gäng barn. För mig sorterar det under oacceptabelt beteende och det märks på min reaktion tror jag

Spontant tänker jag att vända sig direkt till lillebror. Ge honom tröst och uppmärksamhet när han blir slagen, innan du säger åt storasyster.

Jag har markerat. Det fortsatte. Alla barn är inte lika.

Lågaffektivt bemötande. barn har sådana beteenden för att få uppmärksamhet och kontrollera sin omgivning. Så fort du börjar bråka, eller läxa upp, har du givit barnet det denne är ute efter. Lyft bort, helt odramatiskt utan att bry dig ett skit.

Nu när mina barn är större har jag bara sagt att är man med i slagsmålet får man skylla sig själv, jag kommer inte att bry mig. Det har inneburit att dagliga slagsmå tillslut är nära noll, de har lärt sig att ingen bryr sig iallafall 

men med mindre barn är det så klart svårare, man kan inte låta en ettåring åka på stryk direkt. Gör det bara ovärt mödan, är mitt luddiga tips

För övrigt så eskalerade det i början när jag strikt började skita i vilket kring sju åtta års ålder. När en unge kom med näsblod i hysteriskt skrik höll jag lugnet och frågade bara varför han deltog i slagsmålet? Jag har sagt att det får ni reda ut själv? Välj att gå därifrån eller lev med konsekvenserna.

Det tog kanske ett halvår, sedan dess vet dom att väljer man våld finns ingen tröst när man väl gör sig illa.

kontroversiellt? Kanske. Däremot är jag nog ovanligt öppen med att prata om känslor och låta mina barn ge uttryck för det mesta, men jag försöker ha approachen att finnas där som en trygghet och ett stöd istället för att tycla synd om. Att tycka synd om sina barn stjälper bara. Jag finns här för tunga dagar, besvikelser i livet, ilska mot världen eller vad det än kan vara. Men sätter du dig i en situation du sedan själv skadas av finns inga krokodiltårar som biter på mig.

Små barn har inte samma tidsuppfattning som en vuxen. Orden som snart och strax säger barnet ingenting. Snart kan vara allt från 2- 30 min. Strax kan vara alltt från 1- 10 minuter. Tror att det bästa är att ta fram en äggklocka och säga om x-xx minuter så kan du få leka med leksaken, gå och lek att du plockar bär i skogen då länge. Vrid upp klockan och berätta att hon får leka med leksaken nör klockan ringer. 

Fokuser blir då att vänta på klockan och så lär man sig tålamod samtidigt.