Vad ska jag göra med mitt liv?
Vill nog egentligen bara skriva av mig, vet att andra inte kan lösa mina problem.Men jag känner mig så vilsen. 35 år, 2 barn, hus, stabilt förhållande... men arbetslivet tär på mig, något så extremt!
Tar livet från början;
Har aldrig varit ett plugghuvud. Ganska tyst och tillbakadragen som barn. Tog mig igenom grundskolan med mestadels godkänt. Inte många höga betyg. Matte , NO och engelska var mina största fiender och är fortfarande. Undvek också ALLA muntliga prov pga prestationsångest och scenskräck.
Hade några få nära tjejkompisar, men även en del andra i klassen som gärna viskade och var mer åt det coola hållet. Högljudda killar som gjorde mig nervös och osäker..
Gymnasiet. Alla kompisar hittade sina linjer och "försvann". Ingen aning vad jag skulle välja för linje. Allt kändes för svårt och jag hade sån ångest för allt muntligt som skulle komma. Valde enklaste vägen : estet bild/form. Halvvägs in kände jag mig ganska utanför i klassen, kom aldrig nära någon och alla hittade sina gäng. Jag hppade av, praktiserade lite på ett dagis för att få mitt studiebidrag men kände inget större engagemang i det heller.
Började om estet igen nästkommande läsår, då jag hade ett par stycken jag kände som skulle börja där och det blev lite tryggare. Då gick det bättre. Jag fann "mitt gäng" , blev tryggare i mig själv och lite mer utåtriktad. Men undvek fortfarande allt muntligt. Bytte bort engelska b för att slippa prestera i det , det gav mig bara ångest. Jag är rätt bra på grundläggande engelska ska då tilläggas (läsa, skriva, lyssna) men den muntliga delen satte tvärstopp.. jag ville inte ens försöka.
Gick ut med ok slutbetyg. Ganska medelmåttigt.
Sedan dess har jag provat olika jobb.
Restaurang, lokalvård, produktion , lekland och nu handels.
Senaste 12 åren sitter jag fast i en matbutik. Trivdes rätt bra första 5 åren, men hade ändå en ständig ångest från början som grodde i bakgrunden. Ångest över det mesta; tidiga morgnar , långa dagar, sena kvällar och varannan helg. Som person är jag egentligen inte så social. Tycker att det är jobbigt att behöva prata med okända människor och socialisera med kollegor. Se glad ut fast man kanske inte är det och bemöta ilskna kunder med lugn och trevlig ton. Känner mig ofta personligt påhoppad när kunder är missnöjda över allmänna saker, eftersom jag får stå till svars för det där och då.
Värre blev det efter att jag fick barn. Jag vill bara hem. Innan jag ens kommit till jobbet! Jag är SÅ LESS på mitt jobb, men börjar även känna att jag inte ens kan jobba öht.Inget annat jobb lockar. Jag har funderat över det mesta tänkbara, men mkt kräver också utbildning och plugga kan jag glömma. Det är verkligen inte min grej! Det enda som håller mig kvar i arbete just nu är samhällsplikten; att man måste!
Jag trivs inte lämgre, jag är trött på människor, orkar knappt se glad ut längre och har blivit trött och tystlåten. Går långsamt, undviker jobbiga arbetsuppgifter om jag kan. Kommer oftare försent till jobbet för jag har tappat orken att bry mig.
Jag har varit sjukskriven 2 gånger med depression, akut ångest, utmattning .
Jag har också massor av fysiska besvär så som nackbesvär, tjut i öronen, darrningar, hjärtrusningar, migrän med aura, hortons huvudvärk, yrsel och en hemsk trötthet som aldrig går över! Jag har gått utredning som inte gav så mycket mer än vad jag redan vet (GAD bla) och gått på kbt 3 gånger.
Så jag tycker ändå att jag försöker. Jag tränar också 2-3 ggr i veckan, tänker på att äta bra, försöker sova så mycket som möjligt för att ha energi (är jag för trött så fungerar jag inte. Jag gråter oavbrutet, får panikångest och stänger liksom ner..)
Men jobbet är alltid med mig i huvet. Även när jag är långledig. Jag kan ha panik första semesterdagen , för att det känns som att semestern snart är slut.
Ska det vara så här? Har någon annan haft det likadant? Vad tusan GÖR man när samhället kräver att man bidrar, men man känner att man har totalt slut på bidragande redan när man är 35 år?! Jag är HELT slut, både fysiskt och mentalt!