Fråga till er kvinnor

Det enda sårande jag har gjort mot en man var att jag slutade höra av mig. 

Jag insåg förstås direkt att det jag gjorde var dåligt. Vi hade dejtat i några månader och jag gillade verkligen honom men jag gick igenom en väldigt svår period privat då. 

Jag kan ångra det av flera skäl. Jag tror faktiskt att vi passade bra ihop. 

Det var inte likt mig alls. Jag vill absolut inte såra någon så det var verkligen enda gången. 

Sedan finns det män som blev ledsna när jag gjorde slut på ett normalt, sjysst sätt men det tycker jag inte är att såra. Om det inte fungerar och man inte har rätt känslor finns det ju ingen illvilja bakom. 

Själv har blivit sårad många gånger på olika sätt men det är en annan historia. 

nja. Jag har dumpat flera män på klantiga sätt och kan väl tänka att jag skulle agerat annorlunda och mer respektfullt idag. Men jag kan inte påstå att det är något jag går runt och tänker på och känner skuld för.

Aldrig haft nån pojkvän så tveksamt. Män blir väl sårade främst av otrohet men annars rätt så kyliga och oberörda som människor.

Men om jag skulle ha sårat någon ändå så fanns det nog en orsak bakom. Är folk elaka mot mig så går jag i försvar och då blir jag inte så trevlig om man säger.

Ja, det har hänt att jag sårat några killar. Men det är svårt att stanna i en relation man inte tycker fungerar bara för att den andre inte vill göra slut.

Ja det är klart. Men inte alltid jag ångrar mig, inte mot svin. Men det kan ta lång tid. Ibland kan det ta flera år, ibland timmar, dagar, veckor. Insikt tar tid.

Men va? Vilket märkligt påstående att män skulle vara kyliga och oberörda. Tråkigt att du har en så negativ syn på män.

Nej, det är inget märkligt påstående. Det är min erfarenhet av män genom hela livet. Kvinnor är mer kännande och empatiska, sympatiska. Män är kallhamrade i jämförelse och känner inte så mycket. Inte straighta män iallafall.

Ja, det är tråkigt att män är på det viset men struntsamma. Jag behöver dem inte, varken för vänskap eller annat i den ligan. 

Jag lämnade en kvinna en gång då jag under ett år försökte prata om det jag behövde prata om och som jag tror att vi båda behövde prata om. Allt jag sa upplevdes som hot och jag fick det tillbakakastat på mig genom utbrott, lögner och aldrig ett försök till att mötas. Jag ville gå i terapi eller hitta möjligheter att i lugn och ro prata om relationen utifrån oss båda. Men fick det verkligen aldrig. Det slutade alltid med att jag fick trösta och förminska mina egna känslor. det slutade med att jag blev helt tom och lämnade relationen på ett sätt jag aldrig skulle vilja. Tänker ibland fortfarande på att jag kanske skulle gjort på ett annat sätt. Men ärligt talat så tror jag aldrig att hon skulle ge mig möjlighet till ett avslut.

Förstår hur du menar, man vill avsluta snyggt. Men ibland går det inte. Du ska ha heder av att ha försökt och gett henne chansen att få till en bättre relation. Men ibland måste man bara lämna för att rädda sig själv. 

 Idén var att sabotera vår relation så mycket att han inte skulle ta tillbaks mig eftersom jag visste att jag skulle ångra mig  Otrohet borde ju vara bäst då men då hade jag nog mått så dåligt att jag suiciderade så vad kan jag göra förutom det som inte går att rätta till?  

Jag hade mycket tankar om att jag förtjänar inte att vara lycklig och saknade väl min depression på.nåt sjukt sätt. Han gör mig lycklig så bästa sättet att skada mig själv är att skada honom och sabba mellan oss.

Så jag sa allt elakt jag kunde komma på som jag tror skulle såra. Åldersskillnaden, hur han ser ut kontra hur jag ser ut, hur alla tänker vad gör hon med en sån som han? Att han bara orkar ha sex 2ggr om dagen och hans penis inte kan stå upp ordentligt vid 3, hans vikt, flintighet, hur mesig han är (han är väldigt snäll inte mesig alls) ja bara vara så taskig och låg som möjligt. Det tog mycket,  mycket mer än jag trodde men det gick till slut. Jag sabbade relationen.

Tillbaks till att vara olycklig igen. Vi var isär i två miserabla år och det fanns väl ingen chans att han skulle ta tillbaks mig? Men jag fattade att det skulle gå när han sa "Nej jag vill inte träffas, jag älskar dig fortfarande och det gör för ont. Nej" Då fattade jag att vi behövde just träffas och då skulle det gå. Så jag tjatade mig till att ses och då fick jag tillbaks honom. Vi är gifta idag