Är det rätt att be min sambo att inte klaga på mig i vissa situationer?

Jag bor tillsammans med min sambo sedan knappt 2 år tillbaka. Vi älskar verkligen varandra men har ganska olika åsikter och metoder när det kommer till sysslor hemma (städning matlagning osv) vilket leder till mycket småtjafs. Till saken hör också att vi båda två har en redig släng av npf och psykisk ohälsa: han har ADHD och är bipolär, jag har autism och ganska kraftiga psykiska besvär relaterade till trauma (står i kö för utredning för PTSD/C-PTSD). Med andra ord har vi båda extra utmaningar som inte alltid funkar superbra ihop heller.

Jag genomgår just nu en ganska tuff period med depression och mycket ångest, vilket ofta har en ganska paralyserande effekt då jag inte har ork eller förmåga att göra särskilt mycket hemma. På grund av detta jobbar jag tillfälligt deltid (3 dagar/vecka) medan min sambo jobbar heltid. Han kommer ofta hem och blir frustrerad över att jag inte har städat tillräckligt, har påbörjat middagen eller liknande. Han har förstås helt och hållet rätt när han uttrycker sin frustration, vilket han dessutom gör på ett lugnt och rimligt vis, inget skrik eller så. Jag hade nog också blivit frustrerad av att komma hem efter en hel arbetsdag till någon som bara skapat mer disk hela dagen, och jag förstår verkligen hur han känner.

Problemet är att när han klagar över att jag gör för lite hemma så reagerar jag extremt dåligt känslomässigt. Hade jag inte mått så dåligt hade jag garanterat hanterat det mycket bättre, men i den situation jag är i nu emotionellt blir hans påpekanden en trigger för mig. Mycket av mitt dåliga mående grundar sig i en tidigare relation där jag blev utsatt för psykisk och fysisk misshandel. När min sambo beklagar sig över att jag inte tex städat så sköljer paniken över mig direkt, jag får massor med tankar av självhat och självmord och jag får kämpa för att inte ta till självskadebeteenden. Det är förstås en helt orimlig reaktion på en helt rimlig förfrågan och utöver att det är en väldigt jobbig upplevelse för mig så skäms jag enormt över det. Det är en instinktiv respons från min tidigare relation som jag känner att jag har väldigt lite kontroll över.

Till min fråga - är det rimligt att be min sambo att inte klaga när jag inte städar/lagar mat osv? Inte för all framtid förstås, utan nu när jag mår som jag gör. Jag väntar på behandling och hoppas att jag kommer må bättre snart, och jag vet att jag inte reagerar såhär när jag har ett mer stabilt mående. Samtidigt skäms jag något så fruktansvärt över att vara en vuxen kvinna som börjar tänka på självmord så fort hennes sambo påpekar diskberget i köket. Jag vet rent logiskt att han har helt rätt och vill inte ta ifrån honom hans möjlighet att uttrycka sig. Alla råd och tips vore uppskattade!