Min vän betedde sig på ett sätt som gjorde mig ledsen (graviditet och vänskap)
Jag har en nära vän som nyligen berättade att hon är gravid. Till saken hör att jag har ett barn som är snart 1 år, som det tog runt 1,5 år för mig och min partner att få till. Över det ?normala? enligt vården - för andra ingen tid alls. Allt är relativt, men för oss var det en otroligt jobbig tid tills det blev vår tur. Något som min vän vet om, för att hon är min vän och jag delade med mig av vår resa.
När min vän berättade att hon var gravid väntade hon inte länge på att gå in och hålla sig väldigt länge vid delen om att det gick på första försöket. Jag ställer de artiga och rutinmässiga frågorna/säger medglädjande ord: vad skönt för er/så bra att din cykel är så regelbunden/hade du det på känn?/gjorde du ägglossningstest? OSV. Jag blev väldigt glad över att hon är gravid, men ville helst lämna delen om hur lätt det var att bli det.
Tyvärr kan min vän inte släppa detta. Det känns som en evighet där hon har en monolog om hur chockad hon är för att det gick så snabbt, exakt vad de gjorde/inte gjorde i själva tillverkningsakten, hur ovanligt det är, hur det finns andra exempel på att det inte alls är så lätt - ?ja, som för er?, hur chockad hennes partner var, hur många test hon gjorde och hur hon fick superstarka streck direkt osv. Hon ville eller kunde inte släppa ämnet.
Jag känner än idag den dåliga magkänslan som infann sig där och då, men som blev starkare efteråt när jag fick reflektera över varför jag kände sådant obehag: att min nära vän, som har tagit del av en mycket mörk period i mitt liv, skröt medvetet om faktumet att hon hade väldigt lätt för att bli gravid. Jag är uppriktigt glad för att det gick snabbt, för hon är min vän och önskar inte någon, i synnerhet mina vänner, att få samma erfarenheter som mig av att försöka bli gravid.
Ytterligare en händelse spädde på min känsla. Två dagar senare träffas jag, min nygravida vän och två gemensamma vänner. Bara jag vet att hon är gravid, att hon laddar för att berätta och till min stora fasa kanske dra samma harrang igen om hur lätt det gick. Förstå min häpenhet när hon inte ens nämner hur snabbt det gick förrän någon frågar. Svaret är då kort och koncist ?ja, det var väl vårt första riktiga försök?, sedan lämnade hon ämnet.
Ville mest skriva av mig för jag känner mig ledsen. Var arg först men nu är jag mest ledsen. Någon kanske känner igen sig? Någon mer som har sår från sin kamp att bli gravid och att såren kan ömma fortfarande? Det gör det för mig iallafall.