Hur orkar man känna sig värdelös varje dag?

Men vem av oss kommer att kommas ihåg om 100 år?

Ytterligt få.

Jag är "lyckad" enligt andra men för mig själv är jag bara en hög tillfälligt organiserade kolatomer och planeten kommer inte att bry sig ett smack om när de återgår till att bli en del av jorden igen.

Det finns en frihet i det. Jag behöver inte förändra världen. Jag behöver bara leva så bra och lyckligt jag kan utan att skada andra.

En dag utan smärta, en dag med gott kaffe, blå himmel och någon att skoja med.

Jag behöver inte mer än det egentligen och många måste ändå leva utan det.

Så istället för att sänka mer energi i din värdelöshetsspiral:
Vem kan du glädja idag?

Det beror väl på vad man lägger i detta.
Hur mycket man låter sig påverkas, styras, värderas utifrån yttre parametrar.

Som om någon annan lyckas. Lyckan är inte exakt så stor, den har inte ett värde på 100. Och om någon annan lyckas så finns det bara 25 andelar lycka kvar till dig. Så funkar det inte. 

Och vad betyder att lyckas. Finns det bara ett sätt? 

Jag har inte samma erfarenheter men på något vis har jag ändå skaffat mig en grundtrygghet i mig själv. Jag bryr mig inte så mycket om andra ur den aspekten. Jag bryr mig om MÄNNISKOR. Min familj och mina vänner. Men inte så mycket om vad de HAR eller GÖR. 

Hej, har varit i liknande situation med liknande tankar. Inte skoj att hamna i dessa tankebanor och allt som oftast tar det bort uppskattning av livet och påverkar relation till barn och partners. 

Bra att börja värdera annat än externa ambitioner så som relation till nära och kära. I slutändan är det dem relationerna som varar hela livet och som kan lyfta upp oss. 

Har fler tankar, vill du prata vidare per mail?

Vad jobbar du med? Har du någon karriär?

Absolute, att bli ihågkommen om 100 år har jag ingen större nytta av, tror inte utspridda kolatomer förmår uppskatta detta. Problemet är väl att jag inte själv kan uppskatta det jag gör, och jag vet inte hur jag ska börja göra det. Jag skulle vilja känna mig nöjd, för egentligen har jag alla skäl att göra det, men jag lyckas inte. 

För mig skulle att lyckas betyda att jag skulle kunna uppskatta mig själv och mina handlingar. Inte bli odräglig och kaxig, men jag skulle kunna vilja titta mig själv i spegeln och säga att jag duger, även om jag har mina dåliga sidor också. Idag ser jag bara de dåliga.

Det beror på vad man menar med karriär. Har jobbat med musik, som lärare och som musiker/kompositör i många år. Och den branschen är kanske inte världens lättaste att få till någon karriär inom. 
Kan ibland önska jag vald en annan väg i livet, men från jag var typ 15 så fanns det aldrig andra möjligheter för mig. Musiken var i början det jag hade saknat, en identitet, nåt som JAG var bra på, och även om jag tänkt tanken så skulle jag aldrig kunna ge upp det.

Låter som att du har gjort bra saker i livet men som att du inte värderar eller uppskattar det. 

Hur är din relation i övrigt till din partner? Hur påverkar det situationen?

Hmm, för mig låter det som att du sätter likhetstecken mellan dig själv och musiken, eftersom du skrev att du identifierar dig med den. Tror en del av problemet ligger där. För om musiken "går dåligt" betyder det att du själv "går dåligt", och vice versa, är du lyckad i musiken är du "lyckad" som människa. Så om du kan separera ditt egenvärde från dina prestationer så har du nog löst en del av bekymren. Men fråga mig inte hur man gör det rent praktiskt, jag har samma problem själv...!

Så är det absolut, inte minst för att musiken är det enda som jag inte varit direkt värdelös på. Skulle jag tänka bort den finns det inget på pluskontot alls vad jag minns. Så jag vet inte om det lösningen. Jag måste hitta någonting hos mig själv som jag inte tycker är katastrof. Men hittar inte, vad jag än gör.

Frågan är snarare hur mina relationer påverkas av mitt mående. Det är knappast nån dröm att va ihop med en person som avskyr sig själv. Hur min nuvarande partner står ut med mig är en gåta.
Jag vet inte om jag har gjort bra saker i livet. Musik har den säregna kvaliteten att den inte har något värde om ingen lyssnar på den. Så oavsettt hur du spelar eller skriver så är det meningslöst om man inte kommer ut med. 

Meningarna ovan får mig att undra, hur kaosig är du? D.v.s. är du våldsam? Stjäl du? Förolämpar och gör elaka saker? Eller är det mer att du inte känner dig så lyckad i sånt du gör, som musik, jobb, studier etc?

De flesta av oss i världen är ju medelmåttiga, vi har varken fantastisk talang eller befinner oss längst ner på botten. Vi kämpar vi på, tragglar med enformiga jobb, betalar räkningar. Men vi försöker också vara snälla mot andra, ibland, när vi orkar. Och då någonstans duger vi, någonstans i alltings meningslöshet.

Nej, jag är varken våldsam eller elak. Det handlar mer om det andra du skriver, att jag aldrig lyckas med nåt av det jag vill lyckas med. Jobb, träning, relationer, hobby. Whatever. Och pga av detta så håller jag mig isolerat från andra personer, jag tycker inte jag duger i deras sällskap. Så har inget kontaktnät eller så, ingen att prata med om detta. Försökte ett tag att varje kväll skriva upp 3 bra saker jag hade gjort på dagen, men det blev jobbigare och jobbigare för varje dag att krysta fram saker "Bra jag inte råkade krocka med bilen idag". Blir lite patetiskt efter ett tag. Har väl ett stort behov av att bli bekräftad och sett, en del kommer antagligen från min barndom, har en storebror som lyckades med allt och som hela släkten tyckte var helt fantastisk. Inte att nån tyckte illa om mig, men ingen brydde sig heller. Och en konstig kombo av en mamma som tyckte allt jag gjorde var bra, och en pappa som inte tyckte nåt var bra. Lyckades aldrig hitta några bra ramar eller värderingar för vad som jag borde va stolt över. Jag har absolut släng av perfektionism, vinna eller försvinna. Vilket är jävligt jobba när man alltid förlorar.

Ibland är det bättre, ibland sämre. Som med det mesta. Men känslan försvinner aldrig helt, och ibland kväver den allt annat. Nu ska jag t.ex. strax till gymmet, och jag vet att jag inom 10 minuter kommer känna mig värdelös eftersom alla andra är snygga och vältränade. Brukar hänga en handduk över spegeln så jag slipper se på mig själv.
Det enda jag ibland kan ge mig själv cred för är att jag inte gett upp för länge sen,  att jag fortsätter kämpa för att komma nån vart. Men har svårt att glädjas över det nån längre stund eftersom jag aldrig kommer nån vart med det jag vill.