Förklimakteriet - jag vill inte!

Det är lugnt - du är i en klassisk 40-årskris. Det går över - jag lovar. När du är 50 kommer du se tillbaka på dig idag som rena ungdomen.

Jag kom också in i klimakteriet vid 42 år. Säger bara passa på att njut, för du får aldrig tillbaka ditt liv som innan. Varför förstöra den tid som är kvar med oro?

Nödvändig kommentar?  (Mitt liv innan 34-35 vill jag inte direkt ha tillbaka heller så...)

Min erfarenhet är att åldersnojjor främst drabbar de som på något vis är missnöjda med sitt liv. Antingen hur det är nu eller hur det har varit. Bästa boten, tror jag, är att fylla sitt liv med sånt man tycker om. Har man svårt att släppa ett jobbigt förflutet kan det vara värt att få hjälp med det.  

Är 41 och är rädd att samma håller på att hända mig. Mensen glesas ut allt mer. Är helt hysteriskt rädd för vad som kommer hända nu. Kommer mina slemhinnor bli sköra och jag få urinvägsinfektion hela tiden? Kommer sexlusten dö ut? Kommer mins förlossningsskador bli värre när allt blir torrare? Det känns som en sorgeprocess. 

Jag var 38 när jag började märka av förklimakteriet. Nu är jag 45 år och fortfarande i förklimakteriet och har inte hamnat i klimakteriet än. Själv längtar jag tills jag kommer dit på riktigt och förhoppningsvis slipper alla problem jag har nu med massa blödningar, humörsvängningar och annat. Jag längtar efter att slippa mensen helt och kanske kunna börja leva igen. 

Japp, tyvärr. Plus en massa andra sjuka saker. Är mitt i det och måste säga att det är ett helvete. Hade inte fattat att det skulle bli sådär. Var precis som att någon släckt lampan i mig, om du förstår hur jag menar. Är 49.

Tack för en motvikt. Nej, det är väl så att just förklimakteriet med lite oregelbunden mens osv kan pågå ett bra tag innan klimakteriet och att det också pågår en stund sen.

Jag tror jag helt enkelt har en rejäl 40-årskris något år sent. Jag avskyr att inte vara typ 27-32 år på papperet, även om just den åldern krasst sett SÖG i mitt liv i verkligheten. Men just därför känner jag mig snuvad på den. Åren mellan 27-32 var helt värdelösa för min del, med relationer som var skadliga, dåligt jobb och allmänt sopigt mående. 32-35 återhämtade jag mig och byggde upp mig igen, och från 35-nu har livet varit nog det bästa och mest harmoniska jag haft. Därför känner jag nog lite att det var så jäkla kort tid jag fick innan man ska få känna sig gammal då. Jag hade velat ha fler såna år.

Men klimakteriet kan pågå i upp till tio år och man har blödningar även om man är i klimakteriet, om än att de ändrar frekvens och mängd. Menopaus däremot är när mensen upphört under minst ett år och där är du ju inte, men nog är du i klimakteriet ändå, 

Jag fattar. Jag har en massa skit i mitt liv just nu och det känns som att åren tas ifrån mig. Jag lever inte riktigt utan bara hanterar skit som kastas på mig. Min erfarenhet från tidigare skitpeeioder är att man behöver jobba mycket med acceptans sen när man är lite mer på banan igen.