Jag har aldrig känt mig älskad

Tråkigt att höra att du inte har fått känna dig älskad, känner med dig,
Visst kan mycket av grunden ligga i att din mor ej bekräftat dem känslorna och att du har dålig eller väldigt liten kontakt övrig släkt, självklart påverkat sådant i själen och en tro på sig själv att få känna kärlek.
Men vet du, jag vet flera som har känt sig oälskade och fått ta ett vuxenansvar väldigt tidigt men ÄNDÅ gått lämna och hitta kärleken 🥰
Kanske du ska ta och söka samtalskontakt ( KBT) på vårdcentralen och få hjälp och stöd att hitta en väg framåt, gör jag tror att OM viljan finns så kan man flytta berg! 

Hur ser det ut med vänner? 
Hade du vänner som barn och hur såg de relationerna ut? 

Ibland kan ett husdjur tex hund vara en fantastisk vän dom verkligen ger en kärlek och som man själv kan ösa med samma😊

Hundägare brukar också hitta varandra och småprata, kanske det också kan vara en väg ut ur ensamhets känslan ?
Bara ett tips!

Min familj har heller aldrig sagt att de älskar mig. Jag vet att det gör det men vi har inte det kärleksspråket och jag ser bara hur min familj är mot varandra med mycket bråk. Ingen som tar på någon annan, eller säger snälla saker. Man samexisterar bara. Och bråkar, talar om fel som man ser hos varandra. 
Jag har själv heller aldrig upplevt det i något av mina förhållanden. Och sen träffade jag någon som hade det kärleksspråket och det var helt fantastiskt! Jag visste inte ens att det var något jag saknade. Trodde att det bara var något som existerade i böcker och på film. 

Har du pratat med någon? En psykolog som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar och känslor, eller som någon här uppe skrev - ut och träffa folk! Kan du gå någon kurs? Mänsklig kontakt är så viktig. 

Ensamhet är fruktansvärt när den är ofrivillig. Det värsta är att det inte hjälper med släkt och vänner när det enda man vill är att ha någon att älska och bli älskad av. Det är bara jobbigt att se alla lyckliga par, man drar sig undan. Samtidigt är enda sättet att träffa en kvinna att vara ute bland folk, umgås, gå på aktiviteter. Det blir en ond cirkel, man vill inte men måste. Hur bra går det att ragga då?

Så ger man upp, som jag, och hittar ingen mening med livet. Ständiga tankar på att göra slut på allt. Söka hjälp orkar man inte. Utåt håller man en fasad som blir alltmer krackelerad. Till slut kommer det att brista.

Ja man lever ju på hoppet, annars hade jag kanske inte levt idag. Och jag har knappt kontakt med vänner längre, vi har glidit ifrån varandra. De få jag någonsin haft.Nej jag har inte pratat med någon kontinuerligt. Åkte till psykakuten en gång men sedan blev det inget mer. Jag träffar ju en del folk via jobbet, så mänsklig kontakt har jag redan. Men jag vill ha något mer än ytlig kontakt.Jag känner också att det inte hjälper förutom VÄLDIGT kortvarigt. Jag vill att någon ska tycka om mig på riktigt. Jag mår också sjukt dåligt av att se alla lyckliga par. Jag såg ett ungt par nyligen i en rulltrappa framför mig som höll på pussas och jag kände bara att jag hoppas jag dör så jag slipper se sånt, mår bara dåligt då jag aldrig fått uppleva något sånt.

Jag förstår dig verkligen. På ett sätt tänker jag det är synd att kan fick känna hur det kändes, saknar det verkligen. Jag väljer också bort tex romantiska filmer nu, orkar inte med att se lyckliga och förälskade par..

Det jag menade med att gå en kurs ökar chansen att träffa någon:)

Ja man blir ledsen och besviken när man läser hurtiga tillrop om att "ut och träffa vänner", det visar bara att de inte förstår hur det är. Man vill ha kärlek och intimitet, att bli älskad av och att betyda något för en kvinna. Kanske familj och barn. Inget av det kan vänner ge.

Är själv som dig.Ändå har haft en kärleksfull mamma som jag gick ifrån henne när jag var 21 år. Jag kommer från ett annat land än Sverige. Jag började bo själv sen när jag var 14 år för att studera. Kunde inte bo hemma för då ville min pappa gifta mig bort.
Med hjälp av min mamma studerade jag hela gymnasiet sen skulle jag till Militärtjänst. Men jag ville inte göra det och kom istället hitta. 
Har träffat nogra killar men blev lämnad tre gånger, jag har hört att de älskade mig men bara under en kort tid sen gick det slut, men det beror inte på att jag har något problem utan det är bara så hos folk som är från mitt hemland att de är väldigt rasista mot varandra.Altså det beror på varifrån man kommer från landet så att de vill leva med någon.väldigt gammalt tradition.

De blir kär i mig för jag är fin människa men de vill inte fortsätta leva med mig bara på grund av mitt identitet.

Många gånger kände jag mig att är värdelös och år inget jag lever för. Men att jag läste mycket bibel och gick mycket till kyrkan och där fick jag verkligen lugn. Annars skulle jag bara ta av mitt liv.

Idag lever jag med mina barn och är väldigt tacksamma och glada med livet faktiskt även det har varit jobbigt med papporna. Mina barn förändrade mitt liv och jag önskar aldrig träffa någon från mitt hemland. Jag har lagt av de tyvärr. Jag önskar inte heller träffa någon annan men man vet aldrig ibland för jag är inte så gammal 
Men först och främst lever jag för mina barn idag.
Min historia är så långt och tragisk men har glömt bort allting nu. Kunde säga mycket men går inte skriva allt.

Det jag vill säga något är att du alltid måste vara positivt oavsett hur tiden förändras för dig. Kommer säkert bli verkligen bra någon dag.  Du kan känna dig nere ibland men gör något som kan förändra dina tankar positivt. T.ex. läsa böcker, umgås med folk (viktig). Att man bara isolerar sig är ingen lösning alls. Jag försökte isolera mig mycket men har inte gett mig någon fördelar.

Du har släktingar i Sverige kanske men jag har inte någon nära släkt här, jag tänker inte så mycket på det heller utan bara sällan känner jag mig att jag är aldeles själv i den här världen. Den har känslor brukar jag ha när jag ser alla utom mig har sina när och kära runt om sig.

Kämpa på!!

Kram till dig!

Jag känner också att jag inte har något att leva för. Mitt andra förhållande tog precis slut. Är ensambarn med ingen pappa i bilden och åren går, mamma blir äldre. Detta förhållande var mitt sista hopp.
Jag känner mig även ful fast jag hör att jag är vacker.
Ser ingen mening. Vill gifta mig med rätt man och ha barn men varför duger jag inte hela vägen? Blir ledsen. Det gör ont. Mina kusiner pikar mig för de är gifta och har barn. 

Bara en mor kan älska dig för den du är. Är du inte ute efter moderskärlek är det bättre att tänka på relationer som en tjänst på en marknad. Många mäns problem är att de är osynliga på denna marknad, dvs. "tapeter". Att leva som tapet är på många sätt bekvämt eftersom det erbjuder en sorts frihet men ingen kvinna kommer attraheras av en man som är osynlig som en tapet.

Tänk istället att du är en säljare som säljer dig själv till eventuella kunder som kommer in i din affär. Detta är en konst som vissa män behärskar till fulländning men alla kan åtminstone försöka.

Funkar inte det så återstår att erbjuda kvinnorna den livsstil som de vill ha. Kan du göra det på ett generöst sätt finns det alltid kvinnor som kommer att erbjuda dig en relation i utbyte. Detta låter kanske krasst men många relationer baseras i grunden på denna form av ömsesidighet.

Ja man får tänka positivt, och bra kämpat!
Ja jag är osynlig för kvinnor och har alltid varit. Det tråkiga är att jag tror inte kvinnor attraheras av mig fysiskt och det är inte så lätt att göra något åt.