Själviskt med abort?
Jag vill nog mest få lite råd i hur jag ska sortera mina tankar, och kanske få skriva av mig lite, kanske någon som varit i liknande sits som kan dela med sig om sina tankar och erfarenheter.
Vi har en bebis på 6 månader och vi har för 2 veckor sedan ungefär fått reda på att jag är gravid igen.
Min första känsla var inte glädje, jag kände mig ledsen när jag såg att det var positivt, mest för att jag vill inte gå igenom en abort.
Jag ringde då min sambo som var i skolan och berättade, han lät så glad och undrade varför jag var ledsen, när han kom hem pratade vi mer och han fick mig att ändra inställning till att faktiskt bli glad och taggad på en till bebis. Vi klarar detta!
Några dagar senare slänger han random ur sig: Ska vi göra abort?
Jag blir helt chockad av frågan, jag tittar bara på honom och börjar gråta. Frågar honom varför han slänger ut sig det nu när jag äntligen smält tanken av att få en till bebis.
Han ber om ursäkt att frågan kom så plötsligt men berättar sedan hans oro och stress över det hela. Men vi avslutar samtalet med att vi kan lösa det här med en till bebis ändå.
Men hans positivitet finns inte kvar och den glädjen han hade första dagen jag berättade är helt borta. Jag känner på mig att hans tankar börjar ändras igen.
Dom senaste dagarna har jag då börjat fundera. Ska berätta kort om våran livssituation:
Jag är 26 min sambo är 31. Bor i en liten tvåa, min sambo har precis börjat plugga en yrkesutbildning som bara är ett år, jag är anställd på ett jobb jag inte vill fortsätta jobba på, har tänkt börja plugga till något som jag vill jobba med. Är föräldrarledig fram till slutet av sommaren ungefär.
Vi har lite skulder och lån som bör betalas av. Så hans oro bygger mycket på ekonomin.
MEN nu till mina tankar. Jag VET inte hur jag ska tänka. Jag mår så dåligt av tanken på abort och blir ledsen varje gång jag ens funderar på att genomgå det. Men samtidigt har jag så svårt att tänka mig gå igenom en graviditet igen och börja om på 0 med hela bebisgrejen? men skulden kommer äta upp mig om jag släcker detta lilla liv i min mage.. usch det är så jobbigt.
Jag har pratat mycket med min mamma som säger att egentligen är det ju inte ett barn än. Men för mig är det början på ett liv, och jag kan inte tänka på något annat sätt!
Hon supportar mig i vilket val jag än gör, hon vet mycket väl hur jobbigt det är att göra en abort, särskilt när man redan har ett barn.
Idag när sambon kom hem från skolan satte han oss ner och berättade hans tankar. Han är stressad och rädd över situationen, vi är inte stenrika och måste tänka på hur vi spenderar våra pengar. Så jag förstår ju honom. Han skulle vilja att vi gör abort men han är mån om hur jag tänker och tycker såklart. Jag började gråta och sa att jag behöver tänka. Nu ligger jag här och ska få min lilla bebis att sova och tankarna snurrar i huvudet. Hur fan ska jag göra :(