Pågående inre kaos, anknytningsmönster och dejting
Jag håller på att lära känna en man som verkar väldigt härlig på flera sätt, varm, genuin, rolig och intellektuell. Jag upplever att vi har kommit varandra nära och har en fin kommunikation men jag märker att dynamiken håller på att förändras, och jag vet inte om det är verkligt, eller om det är inom mig själv.Han är en offentlig person och det är något jag inte riktigt insett förrän nyligen. Han har haft det väldigt kämpigt med kriminalitet, psykisk ohälsa och en tuff diagnos (bipolär typ 2) fastställd i vuxen ålder som han tagit sig förbi och nu föreläser om och är organiserad kring. Han verkar ha en fin och sund sjukdomsinsikt och har berättat hur hans diagnos fungerar, medicin och terapi, hans behov av återhämtning och hur allt kan se ut så att jag ska känna till det. Fint kan tyckas.
Men mitt inre alarmsystem är triggat.
Jag har själv haft det väldigt tufft i perioder och har haft en hel del destruktiva mönster och tankesätt som jag de senaste åren aktivt försökt jobba bort. En stor del av det är min anknytningsstil som präglat mig som ung vuxen snarare än i barndomen, som i grunden var trygg men glidit över till det otrygga i samband med en skilsmässa från en trygg man, men som hade svårt att prata känslor.
Jag har därefter omedvetet valt personer i kärleksrelationer som har varit känslomässigt otillgängliga eller där relationen redan varit dödsdömd från början, för att jag själv varit känslomässigt otillgänglig och begränsad som ensamstående förälder. För mig har det känts logiskt och tryggt, eftersom jag inte har upplevt kunna ge allt en person förtjänar i en relation och velat hålla mitt kärleksliv utanför mitt liv med mina barn. Ofta har det resulterat i missförstånd, kaos, passion, självförakt, förtvivlan och sorg. Jag har givetvis farit väldigt illa av det och det har såklart cementerat mitt anpassande inför andra, att lösa saker själv och att välja tryggt med visst avstånd och skydda mitt hjärta.
Som sagt har jag jobbat på mig själv, fått en helt annan självtillit, valt bort det som inte gynnar och att lyssna in mig själv. Mina barn är också äldre och mer självständiga nu och det har känts hoppfullt att prova mina vingar i dejtingdjungeln, med nya verktyg och färdigheter och mötte alltså denna man.
Och nu kan jag inte riktigt låta bli att undra om jag medvetet eller omedvetet valt ännu en man enligt mitt dysfunktionella mönster.
En vältalig, öppen, härlig man, mycket humor och självdistans, men med ett tungt bagage från barndomen, präglat av psykisk ohälsa. Detta har samtliga av mina ?ex? gemensamt och det är sorgligt att inse det ännu en gång, att jag kanske är påväg in på den bekanta stigen där hela jag inte kommer få plats, under den mörka skuggan av någon annan, kanske för att känts skönast så, för att jag inte orkar deala med mig själv.
Det har gjort att jag nu vill skapa distans till alltihop, till honom, och samla mina trupper. Min instinkt är att avsluta alltihop samtidigt som jag inte vill det, rent konkret har han varit jättefin och jag är dessutom innerligt trött på de här mekanismerna.
Samtidigt så funderar jag på om jag kan utmana detta och se en möjlighet till självutveckling, att möta det här mönstret med andra ögon, nu när det pågår som en form av KBT?
Eller är jag dum i huvudet som inte bara hittar en på pappret trygg man, som i mitt tidigare äktenskap?
Kan jag rentav berätta det här för honom?
Hur hade ni resonerat?