• Anonym (Trasig människa)

    Vad har jag för diagnos tror ni?

    Visste inte om jag skulle lägga tråden i psykisk ohälsa eller relationer.

    I allafall så är jag uppväxt i en extremt dysfunktionell familj med mycket daglig våld, mordförsök o tortyr. 

    Som liten var jag tyst låten och tyckte synd om alla som mådde dåligt. Kunde se deras smärta i ögonen och jag tog även på mig skulden när klasskamrater tog råkade ta sönder saker osv. 

    Men från vuxen ålder så har jag varit arg. Arg som bara den och har sumpat samt förstört alla relationer till precis alla. 

    Ofta så har jag reagerat kraftigt mot felaktigheter och orättvisa. Även små saker. Uppstod ett tjafs så avskydde jag personen och kunde aldrig se den lika dant igen och lät kontakterna rinna ut i sanden. Upplever mig själv som väldigt hård och tuff när det kommer till att andra har gjort fel, framför allt mot mig. 

    Folk har o kanske är rädda för mig. Men samtidigt så har jag stått upp mot orättvisa och hjälpt samma människor innan jag själv blivit utsatt eller ansett att något är helt galet fel. 

    Andra människor tycker på axlarna och fortsätter som ingenting eller klarar av att fortsätta ha relation med liknande personen med deras misstag eller felaktiga beteenden. 

    För mig har detta altså varit tvärstopp. 

    Idag är jag ensam. Dels självförvållat men också utsatt. 

    Hela mitt liv har handlat om konflikter med folk egentligen. Ingen relation what so ever har fungerat utan det uppstår alltid konflikt. O det behöver inte vara jag som startar den utan även blivit drabbad av att folk huggit en i ryggen som man ställt upp för många gånger. 

    Jag har inga diagnoser på pappret. Har heller inte adhd enligt psyk som jag gick till ibland när jag vid flera tillfällen mådde som sämst och ville ta mitt liv. 

    Jag vet inte. 

    O idag kan jag tänka tillbaka på några andra som jag har förstått i efterhand mått dåligt och känner/ tänker: Varför fanns jag inte mer för personerna, de behövde antagligen mig nästan lika mycket som jag behövde dom. Men även utan konflikt så har jag låtit allt rinna ut i sanden. 

    Upplever att det är jobbigt med sociala saker. Hatar att fika. Eller sitta i någon annans hem då jag är rädd för att ha sönder någonting av misstag. 

    Jag klarar inte att vörda en relation mer än kanske max 2 veckor o sedan går det utför. 

    Tidsperspektivet har varit så att om ingen har hört av sig på 3 dagar eller mer så existerar jag antagligen inte för personen och kanske lika dant tillbaka. Om någon hörde av sig 2 veckor senare så var den en främling för mig igen. 

    Vad är felet på mig egentligen? 

    Jag vill inte leva ensam. Jag vill skaffa mig en familj och jag skulle göra allt för att skydda dom. Men känner jag minsta kniven i ryggen så är allt förstört. 

  • Svar på tråden Vad har jag för diagnos tror ni?
  • Anonym (Trasig människa)

    Du som tryckte tummen ner, varför? 

    Jag undrar helt seriöst vad ni tror att jag har för diagnos.

  • Anonym (M)

    C-ptsd, känns det igen? <3

  • Anonym (J)

    Låter som det är din uppväxt som är ett stort problem, klart man formas efter den liksom 

  • Anonym (J)

    Man behöver inte ha en diagnos hela tiden 

  • Anonym (Kanske)
    Anonym (J) skrev 2025-02-25 23:41:51 följande:

    Man behöver inte ha en diagnos hela tiden 


    Ibland kan det hjälpa. Om man kan utreda och få stöd och verktyg för att hantera.

    TS omöjligt att veta säkert, men jag kände igen det med att folk är som främlitar efter bara två veckor. Jag kan ha hemsk ångest vid separatio men sen blir personen en främling för mig efter bara kort tid, 2-3 dagar kan jag sörja oerhört mycket, men ändå detatcha mig från personen. 


    Jag har borderline.

  • Anonym (Fanta)

    Jag tror inte på alla dessa diagnoser så fort man har problem eller beter sig lite annorlunda. Vi är helt enkelt olika. Med en diagnos är det stor risk att man blir denna diagnos och skyller allting på detta. Förr i tiden fanns inte dessa diagnoser, vi ansågs bara ha olika personligheter. 

  • Anonym (J)
    Anonym (Kanske) skrev 2025-02-26 00:21:49 följande:

    Ibland kan det hjälpa. Om man kan utreda och få stöd och verktyg för att hantera.

    TS omöjligt att veta säkert, men jag kände igen det med att folk är som främlitar efter bara två veckor. Jag kan ha hemsk ångest vid separatio men sen blir personen en främling för mig efter bara kort tid, 2-3 dagar kan jag sörja oerhört mycket, men ändå detatcha mig från personen. 


    Jag har borderline.


    Absolut. Har själv bollats runt i psyk i 17 år där man nämnde 5 olika diagnoser däribland borderline. Hade ingen. 
  • Anonym (Hej)

    Nånting inom autismspektrumet skulle jag gissa på.

  • Anonym (Hmm)

    För det första tycker jag du ska ta kontakt med psykiatrin. 

    Även om det dyker upp en psykolog här i tråden så skulle inte han/hon kunna ställa en diagnos. 

    Jag har en familjemedlem med borderline och där finns en del likheter där. Hon har liksom bränt alla broar, isolerat sig, kan inte hålla kvar relationer. Men de med borderline har ett riskfyllt beteende/självskadebeteende. Uppfattar inte som att du har det. 

    Kan vara CPTSD. 

  • Anonym (Kino)
    Anonym (J) skrev 2025-02-25 23:41:51 följande:

    Man behöver inte ha en diagnos hela tiden 


    För att få behandling av vården - vilket det låter som att TS verkligen behöver, behövs en diagnos. Läkare och psykologer jobbar så att de först undersöker, sen fastställer diagnos och sen behandlar. Man kan inte börja behandla någon utan att först ha tagit reda på vad problemet är. Modern läke- och vårdvetenskap bygger på att sätta diagnos och sen välja behandling utifrån den. 


    TS, jag tycker att det låter som PTSD. Finns nog varianter av det också. Anknytningsproblrmatik eller något liknande  känns inte som en otippad gissning heller (även om jag tror att anknytningsteorin inte anses helt korrekt längre av alla). 


    Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och adhd har flera likheter med symptomen på trauma, kan vara bra för dig att veta. Men det är viktigt att få rätt diagnos eftersom behandling/stöd är olika. 


    Jag tänker att din hjärna förmodligen inte utvecklades normalt som barn på grund av allt som hände och att du behöver hjälp för att hantera det. Du fick inte, som vi andra, lära dig hur man har nära relationer. Vi andra övades upp i det av våra föräldrar. De visade oss hur man tycker om och tar hand om varandra. Du fick inte lära dig det så det är inte konstigt att det då blir jättesvårt. Du fick istället lära dig att man inte kan lita på någon och att det värsta alltid kan hända. 


    Sök vård igen och igen tills du hittar rätt i vårdapparaten! Jag gissar, som sagt, PTSD av någon sort. 


    Det finns vägar framåt. <3

  • burleskburkläsk

    Jag skulle gissa på nån typ av PTSD, har man haft det så tufft och orättvist i det egna hemmet under sin upväxt så måste det gör nåt med en.

    Jag vet jag såg en film om en pojke, tror han kom från nåt arabland.
    Han blev tvingad att skjuta och döda, detta gjorde att han började slå bland annat sin mor och man såg glädjen i honom när han gjorde det...det var det bästa han visste det såg man på honom, vill minnas att hans far dog tidigt och även det satte spår...har man en helt sjuk uppväxt som ingen borde ha så är risken påtaglig att man utvecklar PTSD.

Svar på tråden Vad har jag för diagnos tror ni?