Vad har jag för diagnos tror ni?
Visste inte om jag skulle lägga tråden i psykisk ohälsa eller relationer.
I allafall så är jag uppväxt i en extremt dysfunktionell familj med mycket daglig våld, mordförsök o tortyr.
Som liten var jag tyst låten och tyckte synd om alla som mådde dåligt. Kunde se deras smärta i ögonen och jag tog även på mig skulden när klasskamrater tog råkade ta sönder saker osv.
Men från vuxen ålder så har jag varit arg. Arg som bara den och har sumpat samt förstört alla relationer till precis alla.
Ofta så har jag reagerat kraftigt mot felaktigheter och orättvisa. Även små saker. Uppstod ett tjafs så avskydde jag personen och kunde aldrig se den lika dant igen och lät kontakterna rinna ut i sanden. Upplever mig själv som väldigt hård och tuff när det kommer till att andra har gjort fel, framför allt mot mig.
Folk har o kanske är rädda för mig. Men samtidigt så har jag stått upp mot orättvisa och hjälpt samma människor innan jag själv blivit utsatt eller ansett att något är helt galet fel.
Andra människor tycker på axlarna och fortsätter som ingenting eller klarar av att fortsätta ha relation med liknande personen med deras misstag eller felaktiga beteenden.
För mig har detta altså varit tvärstopp.
Idag är jag ensam. Dels självförvållat men också utsatt.
Hela mitt liv har handlat om konflikter med folk egentligen. Ingen relation what so ever har fungerat utan det uppstår alltid konflikt. O det behöver inte vara jag som startar den utan även blivit drabbad av att folk huggit en i ryggen som man ställt upp för många gånger.
Jag har inga diagnoser på pappret. Har heller inte adhd enligt psyk som jag gick till ibland när jag vid flera tillfällen mådde som sämst och ville ta mitt liv.
Jag vet inte.
O idag kan jag tänka tillbaka på några andra som jag har förstått i efterhand mått dåligt och känner/ tänker: Varför fanns jag inte mer för personerna, de behövde antagligen mig nästan lika mycket som jag behövde dom. Men även utan konflikt så har jag låtit allt rinna ut i sanden.
Upplever att det är jobbigt med sociala saker. Hatar att fika. Eller sitta i någon annans hem då jag är rädd för att ha sönder någonting av misstag.
Jag klarar inte att vörda en relation mer än kanske max 2 veckor o sedan går det utför.
Tidsperspektivet har varit så att om ingen har hört av sig på 3 dagar eller mer så existerar jag antagligen inte för personen och kanske lika dant tillbaka. Om någon hörde av sig 2 veckor senare så var den en främling för mig igen.
Vad är felet på mig egentligen?
Jag vill inte leva ensam. Jag vill skaffa mig en familj och jag skulle göra allt för att skydda dom. Men känner jag minsta kniven i ryggen så är allt förstört.