Älskar henne för mycket

Att tappa bort sig själv i relationer är inte att rekommendera.  Du måste fortsätta vara den du är oavsett hur kär du än är.  Risken i dom situationerna är att man börjar kompromissa med sig själv och töjer sina gränser och kanske går med på saker som i stunden känns bra men som faktiskt är saker som går emot det man egentligen vill och är viktiga. 

Känner du att du tappar fotfästet är det bra att påminna sig själv om att gränser är bra och äkta kärlek tål att ifrågasättas och mår bra av tydliga ramar och gränser. 

Tumma inte på dina principer i relationen med henne. 

Just så. Risken är också att partnern tycker att man börjar bli lite jobbig med alla dagliga bekräftelser och uppvaktanden. 

"Isglass, Arne!" Så kan du tänka när passionen blir för mycket. Om du heter Arne. Byts mot ditt namn.

Ibland kan kärlekslivet bjuda på en crazy ride.

Men om du normalt är mer åt det förnuftiga eller tillbakadragna hållet så kommer det ju tillbaka. Du kommer att landa, och har det redan varit så här i två år så borde det komma en landning tämligen snart.

Så länge inte din partner vill dig illa eller försöker trampa över dina gränser är det väl inget problem att vara tokkär en tid?

Njut av det så länge det varar säger jag, för jag och min man kan fortfarande tala om och förundras av hur galet kära vi var då, för över 25 år sen. 

De där känslorna släpper efter 4 år. Det är ungefär så länge nykärlek kan vara för män. Så du är halvvägs där. 

Vad skönt. Jag längtar verkligen dit.

Ojdå... vi är inne på år 6 och det är fortfarande sådär galet från bådas sida. Mannen var hysteriskt kär första åren. Faktiskt så att det blev för mycket för mig många gånger och försökte jag bromsa blev det bara värre.  Så för er bådas bästa så förhållandet håller. 

Vi har både levt i långa seriösa förhållanden innan, båda har barn sen tidigare och är 50 +. Men det vi hittat hos varandra är på en helt annan nivå och oslagbart.

Grattis ts 

Hoppas du passar på att njuta av känslan, det är inte alla förunnat.  Sen gäller det att konservera de delar av den som ger er båda styrka. 

Jag brukar fråga om de känner sig starka mot värden utanför relationen. Om jag får ett ja på detta är det ingen fara att man känner sig svag inför varandra. Egentligen är det inte svaghet utan en inbjudan till varandra att komma in.

Hoppas och önskar er allt gott i framtiden