Hur klarar man av att inte få träffa sina barn varje dag?

Finns inga bra tips, det är bara att vänja sig tyvärr. Det kommer du garanterat göra också.

Jag förstår bara inte hur det ska gå till just nu. 

Varje gång jag läser sånt undrar jag om det är på allvar eller om folk bara skriver det för de tror det gör dem till bra föräldrar att vilja vara med sina barn 24/7 och mår fruktansvärt dåligt varje sekund de inte är med barnen.

Ifall du menar allvar: sök hjälp! Det är inte frisk att mår dåligt och saknar sina barn när man är på jobbet eller när barnen sover i rummet intill. Det är inget tecket på en bra relation eller på kärlek, det är ett tecket på en osunt besatthet.

Sysselsätt dig med annat. Se till att boendet är välstädat, maten är preppad och allt annat som kan göra att du kan ha mer praktisk tid med barnen när de är hos dig.

Du kanske har andra pappor i din närhet som går igenom samma sak. Ni kanske kan stötta varandra?

Flera år sen jag separerade och det är fortfarande vidrigt att vara utan barnen. Man tänker på att man själv saknar dom och hur mycket ska inte dom saknas en själv då. Känns som man har förstört så mycket för dom. 😭

Ja jag kan tänka mig att det är så jag också kommer känna. Nu var det iof inte jag som har förstört för dem iom att mamman valde att träffa en ny innan det ens var slut mellan oss så jag känner ingen ångest över att jag har förstört nåt för dem. Jag känner bara ångest över att inte få va med dem jämt. 

Alltså jag kan förstå att man saknar barnen när de är borta varannan vecka. 

Men det låter som en totalt osund relation att knappt klara av att vara ifrån dem i några timmar.

Så fort jag och min man kunde få barnvakt för första gången och göra nåt själva utan barnen njöt jag. 

Det låter konstigt att ha en sådan relation till nån över huvud taget som du har till barnen. Det låter väldigt otryggt. En som är trygg i en relation klarar av att vara både nära och ifrån. Närhet och distans. 

Det finns otrygga som behöver skjuta bort och vara ifrån, de klarar inte för mycket närhet.

Och så finns det otrygga som behöver närhet hela tiden och inte kan vara ifrån.

Men som sagt, en trygg känner sig lugn och trygg i båda situationerna. 

Absolut kan det ligga mycket i det du säger. 
Jag tror att min egen uppväxt spelar stor roll. Min pappa lämnade mig när jag var nyfödd och sen träffade min mamma en ny som verkligen blev som min pappa. Sen när de separerade så ville han inte veta av mig. Så jag har förlorat två pappor i mitt liv så det är väl därför jag kanske känner så som jag gör nu med mina barn. 

Det är kanske hela situationen som blir jobbig. Förändringen, att fd tjejen hittat en ny. Inte få träffa barnen lika mkt längre.

Bor ni långt ifrån varann? Om inte så kanske det kan trösta lite. 

Vet en kille som har barn med tre olika tjejer. skitit sig med den tredje nu med. Måste vara hemskt och man funderar ju på hur de gör med alla barnen.