Tappat känslor efter barn. Vart tog dom vägen!?

Följer? Har en 10 månaders och känner precis som du gör. Känns som där inte finns nån kärlek över till min man utan att all kärlek bara räcker till till barnet.

Å, tack för ditt svar! Så skönt att inte vara ensam i det.
Ja jag känner också så, att jag inte heller har nån kärlek över. 

Nu har jag visserligen ett barn från ett tidigare förhållande och är ihop med en man. Kärleken man känner för sitt barn går ju inte att mäta sig med kärleken man känner för någon man. Kärleken till barnet är på en helt annan nivå. Jag tänker mer att det är normalt?

Jamen hur kan alla andra fortsätta känna för sin partner?
Efter förlossningen känner jag inget.. men desto mer för mitt barn. kärleken räcker inte till båda som det känns?!

Tror att det kan ha att göra med att du betraktat mannen som ett barn. Tagit hand om hans känslor och behov, vilket ter sig orimligt när ett riktigt barn uppenbarar sig. Har du sett till att hans behov av sex är uppfyllt (outtalat) har du sett till att projektleda i hemmet? Har du på olika sätt närt din mans behov? Men kanske inte så mycket åt andra hållet? (Inte att förväxlas med antalet sysslor man faktiskt utför i hemmet)

Placerar ni er båda som vuxna individer så återkommer nog känslorna. 

Det kanske är så enkelt att dina känslor inte var rätt från början och nu när barnet finns blev du så att säga "fejsad" med sanningen och har fått inse att förhållandet nog inte var så himla bra som du/ni trodde.

Att få barn blir ju en rejäl realitycheck för alla och en stor majoritet av alla par fixar inte den sanningen . 

Att man är goda föräldrar säger ju faktiskt noll och intet på nivån av kärlek . Man kan vara fantastiska medföräldrar i sitt barns liv och sen vara helt likgiltig inför varandra som par. 

Jag rekommenderar dock att ni faktiskt pratar om elefanten i rummet och är ärlig med denna förändring . Att inte göra det kommer skapa konsekvenser i slutändan som kan såra er alla . 

 

Nej det där är ingen allmän sanning. Jag älskar inte barnen mer än maken, men annorlunda. Barnen mer ovillkorligt och när de var små mer beskyddande. Nu när äldsta har flyttat till annan ort så är jag ok med det så länge hon har det bra. Maken saknar jag ihjäl mig efter efter bara en vecka.
Är känslorna tappade när värsta bebistiden är över bör man nog ta tag i det.

Detta är mycket vanligt, fullt normalt och i väldigt många fall att betrakta som en  normal kvinnlig egenskap.

Det är på grund av detta som så många relationer spricker.

Valde du honom som din man, var du fylld av känslor av förälskelse och kåthet,  och valde du honom som pappa till ditt barn, gjorde du ditt val, av äkta kärlek till honom?
I så fall har du goda möjligheter att ordna upp detta, om du verkligen vill.

Men valde du honom mest bara för att du ville bygga bo och för att du ville skaffa barn?
Då har du självfallet större problem.

Om man klarar uthärda finns en chans att känslorna och kärleken återvänder, eller om båda verkligen vill så är det möjligt att skapa chansen att kärlek, känslor,  förälskelse och kåthet återskapas, när barnen blir vuxna och klarar sig själva. Alltså när de på eget bevåg väljer att klippa navelsträngen till sin mamma (mamman väljer nästan aldrig att själv klippa navelsträngen...), och börjar fungera som vuxna individer, både rent praktiskt och ekonomiskt. Åtminstone som någorlunda vuxna.

Men om du verkligen vill se till att skapa chansen innan dess så bör du och ni söka hjälp av en erfaren och kunnig terapeut. 
Om du har en äkta vilja, och om du verkligen och i sanning kände äkta kärlek, förälskelse och kåthet till den mannen som du då valde, så kan en bra terapeut enkelt hjälpa dig få de verktyg du behöver för att återigen väcka dina känslor för kärlek, förälskelse och kåthet.
Om du vill och om du är beredd anstränga dig lite?

Men om du inte var kär på riktigt, om du inte kände förälskelse och kåthet, utan du mest bara ville bygga bo och skaffa barn, ja i så fall kan det självfallet bli svårt för dig själv och för en terapeut att återuppväcka några känslor som egentligen aldrig fanns (?).

Känner igen mig. 

För mig handlade det om att jag var hemma med barnet 8senare barnen) och fick hela mitt närhetsbehov tillfredsställt av dem. 

När sen deras pappa kom hem och alla bestyr med mat, barn osv så ville jag mest ha mitt space för mig själv. 

Ibland kändes det nästan som att han gjort sitt, han hade fått mig gravid och nu var han inte till någon nytta längre. (De tankarna kom när han var mer än vanligt lat och oduglig, när han bara kom hem ville ha mat och sen sega på soffan även om det fanns tvätt och disk som behövde göras.) 

Det är ett helvete att leva med kvinnohormoner ibland.

Jag tyckte det gick rätt bra att få barn och så, även om humöret klart var bananas några gånger då också. 

Men att det senare kan pendla mellan att man verkligen älskar sin man och känner en nära kontakt till att man får avsmak vid bara en beröring och undrar varför en helt främmande person lever med en, det är helt sinnessjukt.

25+ år ihop och hormonerna lever fortfarande rövare med mina känslor, även om jag kommit över flera svackor.

Så det är knappast konstigt att kvinnor ofta är osäkra på sina känslor och mer benägna att söka råd med rubriker som "överreagerar jag?" när man konstant har denna swing att försöka korrigera.

Jag måste i princip oftast vänta tre dagar för att komma på hur arg det egentligen var rimligt att bli, utifrån var jag var i månadscykeln.