Varför vill kvinnor ändra på allt och vi män ha det som vanligt?
Kanske inte gäller alla, men tycker mig se ett mönster i generella drag.
Kanske inte gäller alla, men tycker mig se ett mönster i generella drag.
Vad är det de vill ändra på och vad är det männen vill ha som vanligt?
De kvinnor jag känner som vill ändra på sina män är de som är gifta med ganska lata män.
De flesta personer vill inte ha ett förhållande med någon som inte kan vara en jämbördig partner.
Män vill bli omhändertagna av en kvinna. En kvinna vill inte göra det. I stora drag förstås. Tror inte att hon vill ändra på honom. (Visst är barn involverade kanske hon försöker få honom att förstå hur viktigt det är att växa upp) Hon väljer nog oftast bort honom om han inte kan vara en vuxen.
Vad är det de vill ändra på och vad är det männen vill ha som vanligt?
De kvinnor jag känner som vill ändra på sina män är de som är gifta med ganska lata män.
Dom kanske inte är lata. Dom kanske inte vill måla om staketet från grönt till vitt bara för att frugan köpt en ny utegrupp?
Men min erfarenhet efter ett par relationer är att det mesta ska ändras. Man ska äta annorlunda, starta nya projekt, ändra rabatter, utveckla förhållandet på olika sätt.. kanske hon kommer på att man ska börja yoga eller börja prata om något psykologiskt mönster som anknytningsteorin tex. Titta på nya boenden när vi redan bor så bra. Växla barnens rum och renovera dom när det redan funkar så bra.
Jag tror det är extremt individuellt.
Ett förhållande kan ju vara bra för den ena parten samtidigt som det är mindre bra för den andra.
Vi kvinnor har ofta förväntningar på oss om att vara i tjänst 24/7 efter att vi bildat familj. Det sliter på hälsan när de timmar då man själv är på jobbet, och barnen på förskolan, är den enda "ledighet" man får. Inte konstigt att man vill ha en förändring då.
Ett förhållande kan ju vara bra för den ena parten samtidigt som det är mindre bra för den andra.
Vi kvinnor har ofta förväntningar på oss om att vara i tjänst 24/7 efter att vi bildat familj. Det sliter på hälsan när de timmar då man själv är på jobbet, och barnen på förskolan, är den enda "ledighet" man får. Inte konstigt att man vill ha en förändring då.
Dom kanske inte är lata. Dom kanske inte vill måla om staketet från grönt till vitt bara för att frugan köpt en ny utegrupp?
Men min erfarenhet efter ett par relationer är att det mesta ska ändras. Man ska äta annorlunda, starta nya projekt, ändra rabatter, utveckla förhållandet på olika sätt.. kanske hon kommer på att man ska börja yoga eller börja prata om något psykologiskt mönster som anknytningsteorin tex. Titta på nya boenden när vi redan bor så bra. Växla barnens rum och renovera dom när det redan funkar så bra.
Ok, då delar vi inte samma erfarenheter.
Känner många män som gärna vill byta bil, gräsklippare mm fast det inte behövs.
Det handlar mer om personlighet än kön.
Jag har aldrig känt något behov av att ändra män eller andra personer i mitt liv. Jag har alltid haft en realistisk syn på människor.
Allt blir enklare när man är mer fokuserad på att förstå andra människor än att tolka dem utifrån sina egna referensramar och önskemål. Det är först då man verkligen möts på riktigt.
Jag är övertygad om att man kan lära sig något av alla människor. Det behöver inte vara positiva saker, även om det ofta är det, för man lär sig mycket (inte minst om sig själv) även av dåliga erfarenheter.
Jag är alltså kvinna och mitt senaste ex försökte ändra mig från en naturälskande nörd till en representativ partner som han kunde visa upp i flashiga sociala sammanhang.
Jag var väldigt tydligt med vem jag är för att inte ge fel intryck men han lyssnade inte utan försökte göra mig till någon jag inte är.
Det är en hemsk känsla för det personen indirekt säger är att man inte duger som man är. Det har tagit mig år att lära mig tycka om mig själv som det lilla ufo jag är och den erfarenheten fick mig att överge dejting i flera år. Jag är fortfarande inte redo.
Det handlar mer om personlighet än kön.
Jag har aldrig känt något behov av att ändra män eller andra personer i mitt liv. Jag har alltid haft en realistisk syn på människor.
Allt blir enklare när man är mer fokuserad på att förstå andra människor än att tolka dem utifrån sina egna referensramar och önskemål. Det är först då man verkligen möts på riktigt.
Jag är övertygad om att man kan lära sig något av alla människor. Det behöver inte vara positiva saker, även om det ofta är det, för man lär sig mycket (inte minst om sig själv) även av dåliga erfarenheter.
Jag är alltså kvinna och mitt senaste ex försökte ändra mig från en naturälskande nörd till en representativ partner som han kunde visa upp i flashiga sociala sammanhang.
Jag var väldigt tydligt med vem jag är för att inte ge fel intryck men han lyssnade inte utan försökte göra mig till någon jag inte är.
Det är en hemsk känsla för det personen indirekt säger är att man inte duger som man är. Det har tagit mig år att lära mig tycka om mig själv som det lilla ufo jag är och den erfarenheten fick mig att överge dejting i flera år. Jag är fortfarande inte redo.