Vill fly allt...

Så känner jag. Bara ta bilen och lämna familjen på obestämd tid.

Jag kommer såklart inte göra det och jag älskar min familj. Men jag är så körd i botten att jag helt enkelt bara drömmer om den känslan.

Jag har i snart två år inte sovit mer än 2 h i rad pga barn som ska amma och ha mig nära. Min man har testat många gånger med flaska, promenader mm men det slutar bara med att ingen i familjen får sova pga skriken som väcker alla. 

Jag är utsatt för 95% av all trots av vår treåring och får dagligen slag, sparkar, högljudda skrik nära ansikte. Mot alla andra är han lugnet själv men jag är den som får ta i princip allt.

Så jag får ingen sömn och utsätts dagligen för slag, även så hårt att jag får röda märken.

Jag gråter nästan dagligen. Har också arbete jag ska prestera på, där jag redan gått ned i tid för att ge barnen kortare dagar på förskolan.

Min man gör allt han kan med, tar barnen ute, säger ifrån när jag får slag, pratar, ja allt 

Men jag är helt i botten av detta och drömmer bara att ge mig iväg, få sova en natt, få en dag utan slag.

Jag vet inte varför jag fått allt, jag gör allt jag kan för barnen, kramar, tröstar, säger att jag älskar dem varje dag (varpå jag såklart för svaret att barnet inte älskar mig, men älskar pappa).

Jag är bara så trött, utmattad och skulle jag berätta för vården skulle jag troligen bli sjukskriven pga utmattning. Att jag inte gör så är då jobbet ändå är mitt lufthål att träffa någon utomstående.

Men vad gör man? Kan ju liksom inte ta bilen till Arlanda och dra och jag älskar ju min familj - men jag håller på att gå under.