Jag tror jag är klar

Varning för långt inlägg - Hoppas ni orkar läsa. 

Jag undrar ibland hur många gånger jag tänkt tanken om att jag borde lämna, skilja mig. Hur många gånger som andra sagt till mig att jag borde lämna. Och det jag vill säga till andra och det jag även säger till mig själv är att det inte är så lätt som man kanske tror, det är inget beslut som man tar över en kopp ka>e. 

Har man varit tillsammans med samma person sedan man vara 17 år gammal så har man lite växt ihop på något sätt, jag vet inget annat. Vi har delat alla saker i livet, flyttat hemifrån, fått barn, gift oss, köpt första bostaden och andra milstolpar. Men jag vet att jag ändå slås av tanken att vi växt ifrån varandra, vi är för olika och jag känner mig oftast ensam i vår relation. Det är inte så att han inte finns där hemma, han är oftast hemma eller på jobbet såklart. Men jag känner mig ensam i ansvaret över familjen, logistiken och det mesta som sker kring oss. Där är jag ensam, där kommer känslan av att det inte skulle bli någon jättestor skillnad om han inte bodde här mer. 

Nu är jag 35 år gammal, jag är mamma till tre fina pojkar som är 15 respektive tvillingpojkar på 12 år. Vi har ett radhus i en Stockholmsförort och mina dagar består av att jobba heltid, köra barnen till olika aktiviteter och ha koll på all planering kring barnens läkarbesök, vad som sker i skolan och att barnen har rena kläder att ha på sig. 

Vad gör min man då? Han jobbar, också heltid och där vet jag att han sliter hårt och är en väldigt lojal anställd. Han kommer hem, sätter på sig sina trasiga mjukbyxor, en arbetströja och antingen kollar på hockey eller spelar datorspel. Kan inte han köra till några träningar och så vidare? Nej, för han har inte tagit tag i att fixa körkort. Han är nu snart 36 år gammal och jag tror han har lovat mig att han ska fixa körkort kanske ungefär en miljon gånger. 

När jag vaknar upp på en tidig lördag morgon för att åka till ena sonens träning då ligger han fortfarande kvar och sover och när jag kommer hem så har han inte gjort något särskilt produktivt utan vi möts hemma, jag fixar lunch till barnen och sedan sätter jag mig i bilen igen för att åka iväg med äldsta sonen för hans hockeymatch. Och så funkar det oftast och så ser det ut nästan varje helg. Men han följer väl med då på sonens hockeymatch? Nej, han sitter hemma i stället och ?passar? de andra barnen som helt klart är stora nog att klara sig hemma själva ett par timmar. 

Vad gör han då i stället? Kanske slår ett getöga på sonens match via datorn, spelar datorspel eller kollar kanske på instagram reels som tidsfördriv.  

Vi har absolut fortfarande stunder där vi har kul ihop, vi kollar på film eller äter någon god middag. Han är ingen elak människa, jag vet att han någonstans bryr sig om mig och han säger att han älskar mig väldigt mycket och att jag betyder allt för honom. Men jag tycker att hans agerande visar något annat oftast och jag upplever ibland honom som att jag har extra barn hemma, en till tonåring. Han tjafsar med barnen som att han vore en äldre störig bror som störs sig på saker barnen gör. Och det gör ont i mitt hjärta, det är sorgligt och det slutar oftast med att vi blir osams då jag inte kan acceptera sättet han tilltalar barnen. Jag skyddar barnen emot honom då jag tycker han gör fel. Men han förstår inte, han tycker jag är för snäll och mesig emot barnen. 

Han har jättesvårt att visa kärlek till barnen, han älskar dem och det vet jag att han gör men han kan inte förmå sig att visa det på ett rimligt sätt. En spontan kram skulle nog aldrig hända. Han blir nästan som obekväm av det och det finner jag konstigt. Han påstår ibland att han aldrig fick som barn höra att han var älskad från sin mamma och att han helt enkelt inte är uppväxt med detta själv. Jag vet inte om det stämmer helt då min svärmor är underbar i mina ögon. 

Ibland när jag varit påväg att lämna förut, det har jag absolut varit väldigt nära och jag kan berätta mer om det sen. Men det som sker då är att jag har tagit upp alla dessa saker med honom och berättat om saker jag upplever problematiskt och då får han panik, han vill inte att jag ska lämna och han ska genast bättra sig. Han får ångest och brukar faktiskt då bli bättre, men det är ju bara tillfälligt. Det är tillfälligt tills han sakta vaggas tillbaka in i det trygga, det gamla mönstret och vi är tillbaka på ruta ett. 

Hur många chanser har jag gett honom? Oj, jag kan inte ens minnas men det är väldigt många gånger. 

Jag tycker ju någonstans också lite synd om honom, han är ju min bästa vän på något sätt ändå. Han vet ju allt om mig och jag vet allt om honom.  Och jag tycker synd om honom då jag vet att han ändå är medveten om hans brister i vårt förhållande men det räcker uppenbarligen inte till för att han ska ändra sitt beteende. Jag har ju i alla fall sunt förnuft idag att inse att jag aldrig kommer kunna ändra honom, det finns bara en person som kan ändra honom och det är han själv. Utan viljan inifrån så kommer ingenting hända. 

Han har ju också ett annat problem, hans alkoholism. Den har han ärvt, den är genetisk. Han drack inte när vi träffades, det kom senare i livet. Och hans problem är inte att han dricker sig full varje dag, han kan gå perioder utan alkohol men när han väl dricker så kan han inte sluta. Han kan inte köpa tio öl på en fredag för då dricker han upp alla tio öl den kvällen. Dock så dricker han ju alltid något, det är antingen 3,5:or eller 2,8or. Han dricker det som jag dricker min cola zero. Mitt problem med hans alkoholvanor har ju inte bara med att det är ohälsosamt och att barnen får uppleva en pappa som nästan alltid har en ölburk i handen, barnen har ju ingen koll på procenten. 

Mitt störta problem med hans alkoholproblem är ju hur han blir när han dricker. Han blir ännu elakare, speciellt mot mig. Han har ju aldrig slagit mig men han har ju definitivt kränkt mig, sagt elaka saker till mig och varit allmänt otrevlig. Hans alkoholsinne är inte trevligt. Det är som att det finns två personer i honom, en snäll person som jag faktiskt kan ha kul och trevlig med och en person som jag hade velat be ?dra åt helvete? åt så många gånger. 

Jag påstår inte att jag är världens bästa människa och att jag aldrig gör fel.  Jag har också brister och saker att jobba på. Men jag känner att jag har gett så mycket av mig själv in i denna relation men jag får inte mycket tillbaka som gör allt slit värt att göra. Anledningen till att jag gör allt detta är ju inte för mig själv, det är ju i slutändan för mina barn. 

Allt detta ovan, bråket med barnen, alkoholen, ingen hjälp kring familjen påverkar i slutändan mina känslor för honom. Jag vet att jag älskar honom innerst inne men jag ibland har jag svårt att känna kärleksfulla känslor om honom, alltså den här passionen eller attraktionen. Den försvinner mer och mer. Att vara intim känns oftast väldigt långt bort för mig. Attraktion för mig hänger så mycket ihop med personligheten. 

Ibland undrar jag om han vill att jag ska lämna och därför gör allt detta ovan för att jag till slut ska ta mitt pick och pack och dra och ta med mig barnen och aldrig se tillbaka på denna relation. För om han nu som han påstår älskar och bryr sig så mycket om mig varför har vi samma problem gång på gång på gång? 

Ibland öppnar jag upp mig för folk runtomkring hur vi har det hemma och hur jag mår. Men jag vet vad folk ska säga och vad folk tycker och därför väljer jag oftast att inte prata om det. Jag kniper igen, låter livspusslet fortsätta och dagarna går. För ca 1 år sedan hade jag skickat in papper om skilsmässa och han skrev på, vi bodde om vartannat kvar i huset medan den andra bodde i ett hyrt attefalls hus i närheten. Jag trodde att ?this is it? och nu gör jag detta på riktigt. Jag hade bra stöd runtomkring mig och jag kände mig säker på min sak. Han var helt förkrossad och ledsen och helt plötsligt blev han en annan person igen. Han var mjuk, snäll och ville inte alls skiljas. 

Denna period var jobbig för oss alla. 

Men jag vet inte vad det var eller hur det gick till men efter ett par månader så hittade vi tillbaka till varandra och jag trodde allt skulle bli annorlunda nu. Jag blev till och med lite nykär i honom och det kändes riktigt bra.  Nu har det gått snart 1 år och vi är tillbaka på samma ställe där vi var förut, samma bråk, samma problem. Fortfarande inget körkort, fortfarande inte mer hjälp kring familjen och fortfarande gnabb med barnen. Inget har förändrats och det är kanske mitt fel att jag var dum nog att tro att det skulle förändras. 

Det kanske bara är så att antingen accepterat jag hur mitt liv är idag och inser att det alltid kommer vara så här. Jag får dra det största lasten kring familjen och hemmet eller får jag skilja mig. Jag har nämnt det för honom att mina tankar finns där kring separation och det skrämmer honom och han säger till mig att han ska ändra sig. Tror jag honom? Nej, inte någonstans. Har jag bestämt mig för att lämna? Nej, för det är som sagt inte så lätt.  

Logistiken är en sak, sälja huset, dela upp tillgångar, hitta någonstans att bo. Men det vet jag att det oftast löser sig, kring logistiken. Men rädslan av att inte längre vara en kärnfamilj, att inte barnen ska ha sina båda föräldrar under samma tak. Det kan skrämma mig lite. Jag är också rädd för att jag skulle sakna honom, alltså de bra delarna av honom. Så i slutända så står jag här som ett stort frågetecken och känner mig otroligt förvirrad och rädd. Jag vet inte vad som är rätt eller vad jag bör göra. Men jag vet att jag inte är lycklig i det jag har nu. 

 Vad ska jag göra?