• Anonym (Acceptans)

    Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

    Har börjat fundera på om jag jär en känslokall männis,ka. Har aldrig varit så där vansinnigt förälskad i någon. 

    När jag mötte min man så var det mera att jag trivdes bra med honom och att jag uppskattade att han inte var så klängig och sexfixerad. Vi gifte oss tidigt 23 år var vi båda. Efter ett par år kom första barnet och därefter två till. 
    Jag jobbade inom vården, min man var lärare. Vi hade det tryggt och bra och efter nästan 20år tillsammans hade sexlivet långsamt dött ut. då kommer min man hem och berättar att han är förälskad i en annan kvinna.  
    Jag kände förvåning och blev nog lite chockerad eftersom jag aldrig trott att det låg för honom att vara passionerad. Vi bestämde att han skulle tänka igenom hur han ville göra. Och livet gick vidare som om inget hade hänt. Efter några månader säger mun man att han tänkt igenom allt och att han beslutat sig för att bryta med kvinnan. 

    Återigen gick livet vidare.  Är det något fel på mig som inte blivit bitter på min man. Skulle jag ha skilt mig? Vad skulle i så fall ha blivit bättre? Vi har det bra idag 10 år senare.

  • Svar på tråden Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?
  • Anonym (Mike)

    Jag skulle inte kalla det känslolös. Däremot verkar du inte ha någon större passion för din man. Vem vet, du hade säkert känt så för en annan man, men det verkar kännas viktigare för dig med annat.

     Jag hade nog känt mig lite oviktig och ledsen om min kvinna inte brydde sig om jag skaffa en annan. Hur skulle du känna om han inte brydde sig om du var otrogen?

  • Anonym (Mike)

    Kan det bero på att du tycker det är skönt att mannen inte är så sexintresserad? Är det en möjlig faktor till din känsla, att du inte har hög sexdrift?

  • Tecum

    Inget fel alls på dig. Du ser inte sex som det viktigaste i livet, därför går du inte i spinn för  en otrohet. Tvärtom är det bra att du inte är bitter och fortsätter straffa honom. Både du och han har gjort ett val som ni verkar nöjda med, det kan inte vara fel.

  • Anonym (Acceptans)
    Anonym (Mike) skrev 2025-03-23 16:25:44 följande:

    Jag skulle inte kalla det känslolös. Däremot verkar du inte ha någon större passion för din man. Vem vet, du hade säkert känt så för en annan man, men det verkar kännas viktigare för dig med annat.

     Jag hade nog känt mig lite oviktig och ledsen om min kvinna inte brydde sig om jag skaffa en annan. Hur skulle du känna om han inte brydde sig om du var otrogen?


    Allvarligt talar så vet jag inte, Vi har liksom inte haft den typen av förhållande, vi har alltid varit bästa vänner och min man har varit en underbar pappa till våra barn. Eftersom vi båda är självständiga människor med egna karriärer har vi inte varit så tajta. Tror att vi sett familjen som vårt gemensamma projekt. 

    Jag vet att min man bryr sig om mig. Han berättade för mig på en gång vad som hade hänt och han har verkligen ställt upp för mig mär jag drabbades av sjukdom för några år sedan. Kvinnliga vänner brukar säga att jag har en underbar man till skillnad från deras.

    Om jag skulle ha känt annorlunda med en annan man vet jag inte.
  • Anonym (Gordi)
    Anonym (Acceptans) skrev 2025-03-23 16:16:01 följande:
    Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

    Har börjat fundera på om jag jär en känslokall männis,ka. Har aldrig varit så där vansinnigt förälskad i någon. 

    När jag mötte min man så var det mera att jag trivdes bra med honom och att jag uppskattade att han inte var så klängig och sexfixerad. Vi gifte oss tidigt 23 år var vi båda. Efter ett par år kom första barnet och därefter två till. 
    Jag jobbade inom vården, min man var lärare. Vi hade det tryggt och bra och efter nästan 20år tillsammans hade sexlivet långsamt dött ut. då kommer min man hem och berättar att han är förälskad i en annan kvinna.  
    Jag kände förvåning och blev nog lite chockerad eftersom jag aldrig trott att det låg för honom att vara passionerad. Vi bestämde att han skulle tänka igenom hur han ville göra. Och livet gick vidare som om inget hade hänt. Efter några månader säger mun man att han tänkt igenom allt och att han beslutat sig för att bryta med kvinnan. 

    Återigen gick livet vidare.  Är det något fel på mig som inte blivit bitter på min man. Skulle jag ha skilt mig? Vad skulle i så fall ha blivit bättre? Vi har det bra idag 10 år senare.


    Nej, du. är bara mogen och klok.
  • Anonym (Acceptans)
    Anonym (Mike) skrev 2025-03-23 16:28:57 följande:

    Kan det bero på att du tycker det är skönt att mannen inte är så sexintresserad? Är det en möjlig faktor till din känsla, att du inte har hög sexdrift?


    Kanske, vet inte eftersom jag inte har så mycket att jämföra med. Men om jag jämför med vad mina vänner berättar är jag nog rätt normal tror jag.
  • Anonym (Acceptans)
    Anonym (Gordi) skrev 2025-03-23 16:43:09 följande:
    Nej, du. är bara mogen och klok.
    Tack för detta. Kanske beror min prosaiska natur på mitt yrke. Som akut sjuksköterska och ambulans sjuksköterska blir man härdad.
  • Anonym (Acceptans)
    Tecum skrev 2025-03-23 16:34:09 följande:

    Inget fel alls på dig. Du ser inte sex som det viktigaste i livet, därför går du inte i spinn för  en otrohet. Tvärtom är det bra att du inte är bitter och fortsätter straffa honom. Både du och han har gjort ett val som ni verkar nöjda med, det kan inte vara fel.


    Det känns skönt att höta att man inte är ett monster. Vet inte om det finns fler här som känner som jag. Det pratas mest om de som helt tappar fattningen i sådana situationer.
  • Anonym (Tvillingmorsan)
    Anonym (Acceptans) skrev 2025-03-23 16:57:15 följande:
    Det känns skönt att höta att man inte är ett monster. Vet inte om det finns fler här som känner som jag. Det pratas mest om de som helt tappar fattningen i sådana situationer.
    Det klart att du inte är ett monster! Alla är olika. Det är bra att inte tappa fattningen, även om jag förstår varför många gör det om deras partner kommer hem och säger sig vara förälskad i en annan. Jag hade tagit det väldigt hårt och kanske inte kunnat fortsätta. Tillfälligt snedsprång utan känslor inblandade, hade jag haft lättare att förlåta. Och kanske gå vidare, som du.

    Men var du inte orolig att din man skulle säga att han ville bryta upp? Även om det inte hade varit så känslomässigt jobbigt för dig, hade du ju förlorat tryggheten, kanske tvingats flytta, barnen hade ryckts upp osv.

    Ditt liv hade förändrats drastiskt och du hade säkert saknat honom också. För ni verkar ju trivas ihop, samt älska varandra på sätt och vis.

    Det enklaste för båda, var kanske att fortsätta ihop. Han ville inte förlora det ni har, det ville inte du heller.

    Men jag förstår dem som bryter upp också.
  • Anonym (Dubbla kakor)
    Anonym (Acceptans) skrev 2025-03-23 16:57:15 följande:
    Det känns skönt att höta att man inte är ett monster. Vet inte om det finns fler här som känner som jag. Det pratas mest om de som helt tappar fattningen i sådana situationer.
    Det beror nog lite på var man har sin största hangup.

    En del tycker att sex med en annan i sig är hemskt, som om kroppen på något vis blir besudlad av det, eller att den obrutna tvåsamheten utefter en tidslinje raseras.
    Som om man inte kan fira sin bröllopsdag längre om en har varit otrogen.

    Många andra betonar snarare sveket- att det medför lögner och ett mörkande av vem personen är som inte skulle accepteras i relationen om det gällde annat heller- t.ex. alkohol, skulder eller liknande.

    Och sen har vi olika temperament. En del går sin väg i kallt förakt, andra kokar kaniner, och någon gör som du och bara struntar i det, förutsatt att den andra vill fortsätta. 
Svar på tråden Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?