Känner någon annan man igen sig?
Har skrivit ned följande text till min fru.
Vi har två barn som är äldre tonåren. Av texten så hopp jag att ni förstår att jag försökt prata om problemet i vårat samliv.
Någon man som känner igen sig i mina ord?
Skall man fortsätta behålla dessa känslor för sig själv. Skall jag sätta mig med henne och vara med när hon läser?
Energin är slut. Den tankas inte och jag har gett upp.
Jag skall se till att vi tar oss ut ur denna skit som främst jag har satt oss i, men det är det som jag har energi till just nu.
Vi har glidit ifrån varandra och jag vill inte ha mer pussar, jag vill inte kallas älskling för att det är bekvämt och enkelt. Vi är för olika när det gäller vad vi behöver.
Att du har det tungt och inte vill ha närhet, det köper jag. Du skall vara precis så som du mår bäst av, det är du värd.
Jag är så nedbruten just nu så jag orkar inte ens tjata om närhet längre. Det är konstigt att skriva det, men kanske var det detta som behövdes.
Igår när vi pratade om flickan som blivit våldtagen i närheten av vårat hem så tog jag illa vid mig.
Jag kände mig träffad, det spelades upp massor med bilder i mitt huvud.
Förlåt, det har aldrig varit min mening att vara så påstridig som jag varit. Jag har nog helt enkelt inte tänkt tanken ens åt det hållet. Jag har typ våldtagit dig sedan 2010 känner jag.
Jag vet att du kommer säga att det inte alls är så. Men jo, det är precis så det varit. Jag har inte alls lyssnat på dig eller de saker som du försökt säga.
Att vara nere på botten och inte ens orka adressera detta hos sig själv är bedrövligt. Jag skäms något enormt för allt jag försökt få dig att göra mot din vilja.
Om du vill att jag går redan nu så kommer jag göra det, jag kommer inte ta mitt liv eller göra mig illa. Det kommer bara vara tomt och jag kommer säkerligen må ännu sämre än nu. Men du har mått dåligt i 17 år, ställt upp för husfridens skull. Det finns en gräns där med.
För första gången så måste vi tala klarspråk.
Energin, glöden eller passionen har varit försvunnen sedan länge. Det har jag insett under senaste åren då din och min egentid har försakats av svepskäl.
Jag vill inte att vi separerar nu, jag hänger mer än gärna ihop tills vi är på grön kvist igen och barnen inte är beroende av oss.
Så tom, så ledsen och så ångerfull för mitt sätt att vara.
Förlåt
