Kommer inte ur, Destruktiv relation

Kan inte sätta mig in i din situation.
Om dina barns hälsa och t o m med liv står på spel så är det väldigt svårt att förstå att DET inte kan få dig att ta hjälp ur din situation. Har DU sökt hjälp via kvinnojour? 

Annars gör det. Läste nyligen en artikel om #jag vågade
(hashtag jag vågade) 
Ring kvinnojouren redan idag.
❤️

Antar att soc är involverat angående barnens situation. Det här är kanske en konstig tanke men jag börjar tänka att det kan vara bättre för barnen att få vara i ett familjehem helt enkelt ett tag. Jag tänker att om de har det ok så kommer det bidra till ett lugn hos dig så att du kan samla kraft att göra något åt din egen situation. 

För så som du beskriver det är det misär för er alla och kommer så vara tills du gör något åt det. Och det klarar du ju inte som du skriver själv. 

Så, det är mina tankar. 

Det kan inte bli mycket värre än det är nu. Det kan vara lättare att hitta kraft att hjälpa barnen än sig själv så fokusera på det först.

Jag vill inte strö salt i dina sår, men du är redan frånvarande som förälder till dina barn. Situationen  kräver mycket mer insatser än att du flyttar till dem. 

Endast du kan ändra din situation.
Du och dina barn förtjänar ett bättre liv.
Du sätter spärren själv.

Lyssnar du på den hjälp du fått? Om inte så kommer förstås inget att ändras.

Hur gamla är barnen?

Hoppas verkligen de kommer till fosterhem snarast!

Det borde vara ett brott göra vad du gör, att aktivt inte ens försöka ta hand om sina barn som du vet misshandlas.

Alltså förlåt, jag har själv levt i en destruktiv relation, men det finns inget, och jag menar inget som skulle få mig att sätta en man framför mina barn. Dina barn lever ju i total missär och mår fruktansvärt. Ändå gör du inte allt du kan. Jag hoppas innerligt dina barn klarar sig och lyckas bli trygga vuxna trots att deras föräldrar sviker dem. Risken är att de inte vill ha med dig att göra då. Inte med deras pappa heller antar jag. Den där relationen du håller fast vid lär ju ta slut förr eller senare ändå. Usch, har inga snälla ord att ge dig, du låter obrydd med tanke på situationens allvar. 

Jag tycker att några i tråden är onödigt hårda mot TS, men i sak har de rätt.

Familjehem skulle vara det bästa för barnen i dagsläget, eftersom de i praktiken inte har någon förälder som fungerar. Barnen far illa som det är nu, men det är inte säkert att det skulle lösa sig även om TS lyckades bryta upp och flytta till dem. Inte med alla problem som alla har. De skulle fortsatt behöva mycket stöd.

Barnen behöver en trygg plats och TS behöver komma på fötter, samt komma ifrån sin man. Här har hon själv ett ansvar, men hon verkar behöva hjälp med ekonomi och boende.

Jag kan inte säga något snällt så jag håller tyst.

Jag har varit så arg att jag nästan blev mördare vid 14.

Min far är sjuk och att en sociopat ska bete sig normalt lär inte hända.

Men att min mamma som är normal i huvet inte stoppade honom, inte slogs för att jag skulle slippa träffa honom, det är det som är svårast att förlåta och på det viset förlorade jag dem båda två, emotionellt.

Ni satte hatet i mitt hjärta och det går aldrig bort hur mycket jag än försöker.
När ni dör kommer jag inte att känna annat än lättnad.

Är det så du vill att dina barn ska må och leva TS?