Mammor som aldrig lämnar ifrån sig barnen

Det kan ju inte vara så jättevanligt här i Sverige? Håller med om att det förmodligen inte gynnar de flesta barn men tänker samtidigt att det finns betydligt värre föräldraskap.

Nu är det kanske inte så lätt att se vad som kom först, hönan eller ägget, men mammiga barn är inte så ovanliga. Särskilt inte bland de som är tre år gamla, och jag skulle säga att det inte är något ovanligt bland de under 12 år (med utgångspunkt från mina barns kompisar och deras inställning till övernattningar och sova över). Dessa barn är nog inte så roliga att ha som nattgäster och de skulle nog inte heller själva se det som en särskilt givande upplevelse.

Självklart kan en orolig och ängslig mamma göra barnet mer mammigt och tätt knutet till henne, men ofta har mammiga barn syskon som inte alls har samma inställning till det hela.

Sist men inte minst så har inte alla heller tillgång till mor- och farföräldrar som kan/bör/vill vara barnvakter. Får man inte chansen att träna så är det svårt att känna sig trygg med det.

Var träffar du dessa? Jag har aldrig stött på fenomenet.

Jag stöter också på mammor ibland. =)

Här är det inte mamma utan pappa som inte velat lämna ifrån sig barnen. Visserligen gick de i förskola men i övrigt sov de aldrig borta förrän de var typ 9 och sov hos en kompis. Dock nattade han endast barnen när jag inte var hemma så det var bara det att lämna bort dem han hade extrema problem med. Vem vet om det hade kunnat rädda vår relation i slutändan. 

Det är såklart inte bra om barnet inte får vara med andra trygga vuxna.
På andra sidan du ser kanske inte vad som pågår i andras liv.

Alla har inte tillgång till trygga vuxna som har tid att ta hand om ens barn.
Jag har till exempel inga levande släktingar som har tid att passa barnen förutom min mamma som dricker väldigt mycket...
Så hon är ingen trygg barnvakt.
Men kanske utomstående kan tro att jag inte lämnar bort mina barn ofta för att jag är "hönsig".

I BVCs mammagrupp hade vi flera hysteriska anknytningsmammor. Som klagade på att de inte fick sova alls och alltid hade nackspärr för att de skulle sova med bebisen PÅ sig på något extremt obekvämt sätt som bara MÅSTE vara så.
Men det ville de så fint fortsätta lida med för BAAARNENS skull. Och resten var en tävling i vem som hade kämpat mest med hemgjord barnmat i veckan. Jag slutade ganska fort i den gruppen

Jag (student) blev ett par år senare ombedd av min svärmor att hjälpa till att ta hem en 3-åring från förskolan en period, för att en sån mamma behövde avlastning. Hon hade kastat ut mannen ut sovrummet, det var hennes och sonens, och sonen var så mammabunden att han vägrade bajsa om hon inte var hemma, och därför hade problem med förstoppning och skulle ges laxerande varannan dag.

Hon hade även för vana att låta sonen gå hur länge som helst och drälla på vägen till och från förskolan, och därför hann hon inte med att få honom dit då hon nu måste jobba. Det tog 45 minuter att gå ca 400 meter med honom när vi började, men efter bara någon vecka med mig gick vi som normala personer, från A till B, och så kan man leka när man kommer hem/dit.

"Anknytning" har dessvärre blivit ett fult ord för mig efter dessa erfarenheter.

Du skriver först att du inte förstår, vilket brukar vara en omskrivning för ?jag tycker det är fel?. Sedan berättar du att ditt eget barn var ganska stort första gången, och att det då dessutom var under särskilda omständigheter. Det var inte så att ni lämnade bort barnet för att gå ut och roa er eller för att få en lugn hemnakväll, utan för att din man behövde akut sjukhusvård. Hur gammalt hade barnet varit om behovet inte hade uppstått? 

Är det så att inlägget egentligen handlar om något slags personlig bearbetning av tiden då din man var sjuk? 

Nu handlade detta inte om att sova borta. Det handlar om att barnet aldrig får vara själv med någon annan. Diskussionen är ju mer att man inte lämnar barnet ens tio minuter till en kompis, mor/farförälder. Förskolan får barnet inte heller vara på. 

Det blir ju lite annorlunda om barnet bara är van vid mamma och barnet inte har någon djupare relation till någon annan människa. 

Alla vuxna/föräldrar kan göra som de vill Med sina barn.
Är det ena sättet rätt och det andra fel? 
vem bestämmer det?
Det är väl ok att tycka o göra olika?

Det mesta löser sig nog oavsett om barnet sovit/nattats av någon annan.

Det handlar som sagt inte om nattning. 

Du har alltså ett exempel. (De i översta stycket gäller ju bebisar som du själv påkekat att tråden INTE handlar om.) Jag tycker inte att en (1) mamma låter som någon stor samhällsrörelse av osäkra mammor. 

Det är väl inte helt ovanligt att människor hanterar sin egna existensiella ångest med att skaffa sig ett samband. I det här fallet barn.
Det är såklart inte så bra. Men handlar heller inte om värderingar och val som de gör, utan mer om att de borde tagit tag i sina problem innan de skaffade barn.