Hur orkar man med fler barn?

Det beror på så många saker runt omkring. Hur barnet är, hur man förhåller sig till pressen, hur övriga livet ser ut, vad har man för krav eller om man har hjälp från släkt och vänner? Etc

Många skaffar nog fler barn utan att stanna upp och reflektera som ni gör.

Vad tänker du på med vad man har för krav? Vi har tyvärr ingen familj eller vänner runt oss som kan hjälpa oss så det har ju såklart gjort det jobbigare för oss, vi har inte haft någon barnvakt än utan har bara skiftat av varandra hela tiden. 

Jag känner väl fortfarande att jag vill ha ett till barn men fästmannen är tveksam. Och jag vill ju inte köra slut på oss helt, man vill ju fortfarande orka vara en bra förälder till barn nr 1. Så min tanke är om det kanske blir enklare om det första får bli lite äldre..

Vi fick bara 1 barn, då vi "slapp" välja, men jag ser många familjer där det verkar som man skaffat 2-3 barn utan att refleltera och där föräldrarna knappt mäktar med. Som 1-barnsföräldrar blir vi ifrågasatta, men jag tycker du gör rätt som funderar över vad just NI orkar. Jag har också en kompis som har 6 år mellan sina barn (ofrivilligt) och för henne blev det perfekt, så det är ett exempel på att gå emot FKs norm om msx 2,5 år mellan barnen. Sen är det också många som hellre går på knäna och får 2 täta barn så man snabbare kommer igenom nattvak och blöjor och får barn med "inbyggt lekkamrat"

Mycket jobb med barn nr 2, tyckte jag. Sen det ständigt dåliga samvetet mot storasyster när man inte hade samma tid för henne, det var jag inte beredd på. 3 år mellan mina, och nu när dom är 3 och 6 så har dom glädje av varandra och kan leka ihop. Men det är precis nu, första 2-2,5 åren tjatade storasyster varje dag om att vi skulle lämna tillbaka lillebror för hon ville inte ha honom. 
Har ni det jobbigt nu skulle jag avvakta med att skaffa en till, iaf tills stora är lite mer självständig.

Vi skaffade andra barnet när det första sov i eget rum om nätterna, åt själv, klädde sig själv, kunde leka själv och inte använde blöjor längre. Efter 15 månader med första barnet var vi absolut inte i närheten av att vilja ha ett barn till. Vi fick fyra år mellan våra och det har varit toppen. Det äldre barnet var med i matchen, förstod och accepterad, kunde roa sig själv och hjälpte mer än vad hon stjälpte. 

Har två barn, ör ensamstående på heltid men med ett stort nätverk omkring mig. Min yngsta är 15 månader. Hon är akriv men ändå lätt att göra nöjd, så på så vis enkel. Jag tror mycket handlar om förhållningssätt. Jag vet att mina behov får stå tillbaka i ett par år. Men det går över. Om bara typ tre år, kommer jag ha betydelse mer frihet igen. Och i det långa loppet vill jag ha barn. När jag blir äldre vill hag ha vuxna barn och eventuellt barnbarn (fast det vet man ju inte om det blir så). Men ja, småbarnsåren är en uppoffring jag är villig att göra för att komma dit.

Skaffa inte barn så tätt om ni tycker det är jobbigt med en , så är det ju fan så mycket jobbigare med två. Svågern fick tvillingar väldigt oplanerat och han brukar skoja och säga att ja det är ju tur det inte blev tre  

Vi har fyra år mellan våra flickor och tycker inte det var varit särskilt jobbigt. Vi har aldrig varit slutkörda av att ta hand om dom för att det är jobbigt för oss. Nu är dom 10 och 14 och det är ju annat som har varit tufft på vägen, men inte på det sättet ni upplever skulle jag säga.

Vi har knappt 3 år emellan våra. De första 1-2 åren med två barn är jobbiga, men vi hade tur med att andra barnet sov bättre än första.
Redan från när de var 1 och 4 år började de ha glädje av varandra. De är nu 10 och 13, har i stort sett aldrig bråkat men umgåtts massor. På så vis har jag snarare tänkt "hur orkar man ha bara ett barn, där det inte finns en lekkamrat i hemmet?".

Jag har 11 år mellan mina. Har av naturliga skäl knappt något utbyte av varandra. Men får det förhoppningsvis som vuxna. Fördelen är att jag som mamma orkar möta deras behov. Men visst, det blir som två ensambarn i princip. 

Jag skulle säga att det beror helt på hur stark modersinstinkt och moderskänslor som du får. Känner du nu att det är jobbigt så kommer du nog tycka 2 barn är ännu jobbigare, det är mer jobb med fler barn. 

Jag har flera och har aldrig haft sån energi som jag fått sen barnen föddes. Men i släkt/familj är det stora barnaskaror så måste vara ärftligt. Är helt klart moderskänslor som ger energin. 

Skaffa inte fler barn än vad du orkar ta hand om är en bra måttstock.