Skrev en dikt om min resa med autism, depression och social ångest plus annat
Började det den dagen jag cyklade och började tänka ont
Eller när jag stod vid fönstret, och huvudet var allt förutom tomt
Om tankar som att alla betygsätter mig eller mig de hatar
Med klass- och idrottskamrater som undrar varför jag inte pratar
När jag själv tyckte jag var ett monster och stamning så konstigt
I tonåren började det sociala bli oförståndigt och mystiskt
Alla dessa sociala regler och kroppsspråk jag inte riktigt förstod
så att ta det negativt och riktat mot mig blev min metod
Då försöker man läsa andras tankar och kroppsspråk som något pussel med dom
när man ville lösa problemet så var det endast hat mot sig själv som kom
Att isolera mig och ha mörka tankar
låste jag in mig med ett tungt ankar
Landa på botten och ankaret låsas
Kan göra så att man tonåren krossas
Det som skulle vara så häftigt med vänner och festande
tänkte man på, där ilska och hopp det mig testade
Då man tror allt man strider emot är meningslöst
Och man undrar om detta någonsin kommer bli löst
Tiden går och ens liv passerar förbi
undrar man om några av livets milstolpar ens kommer förbli
Demoner, lögner och världen emot en
När allt försvinner lika mycket som hopp och en sista vän
Åren går och ljus kommer skenat i mörkret
fast man bryr sig inte som kanske inte var helt rätt
ljus så som hjälp och psykiatri
sitter man där och hoppas de inte lägger sig i
I sin önskan att bara dra därifrån och spela spel hemma
brydde man sig inte om något hjälpte mig för en femma
För hjälpen kändes så meningslöst, onödigt och inte till nytta
även om det var det negativa de så klart ville fixa och bryta
Men till slut blev man orolig för en själv
när man inser alkoholproblem en kväll
Mina egna tankar på andra speglade
från fel tänkande som väglade
Till en väg man nu ser var för det mindre bra
när man under åren ej velat hjälp ha
Ljuset skenade kvar i mörkret och har kallat på mig sen dess
som var vägledningen från tårar och denna jobbiga stress
Då ser man ljuset av hjälp skena och tar ett steg fram mot en röst
som med ett glatt leende har öppna armar sen ger hopp och tröst
Fast med en hand som guidar en så måste man gå någonstans
vilket kom med både gott och svårigheter ibland
Ångesten var väldigt avgörande i mina handlingar och tänkande
men jag fick boendestöd som var både välkomnande och stärkande
Sen kom det till stödboenden och hjälpen det mig förbättrade
då kändes det som en ny position ljuset skänkte
En position som blev bättre med egna steg
men förbättring kom även med de små jag klev
Steg som att i samhället vara i ingenmansland under tuffa tider
bar man på sig sin mask och försökte se normal ut i sina utslitande strider
Strider som att helt enkelt gå förbi någon på gatan eller säga hej bara
så kändes det tomt på något sätt, men om ändå som en riktig livsfara
?Livsfaror? som att vara nedvärderad eller vara rädd för stirrande personer
försöker man göra allt perfekt med sina egna men nervösa goda toner
Ljugande tankar och missuppfattningar man bar på som något slags bevis
hur man var så säker på sin bild av sig själv i första person gjorde en så envis
Stödboenden hade trevliga människor och sina små plus och minus
men ledde till att man isolerade sig som att ha undvikit sitt egna sorts virus
Nytt boende till nytt boende och flytt till flytt
Kändes det från okej till bra men aldrig riktigt tryggt
Men även om det ibland kändes ensamt
visste jag att utvecklingen kom långsamt
Långsam men till ett välmående men kom inte till topp
hade sina jobbiga resor men gav iallafall en hopp
Efter en fråga om förbättring
kom det väl med en stor skiftning
Från ett samtal där man blev glad
när man innan hade tänkt byta stad
Konversationen handlade om det efterlängtade gruppboendet och mer stöd
som skulle hjälpa i de jobbiga och oroliga stunderna bland oväntad nöd
Så kom det ett mirakel eller var det synkronicitet
som verkligen ändrade livet med god kvalitet
Eller vad det en lång resa där jag äntligen helt enkelt fann trygghet
då jag hittade en riktigt fin och underbar verksamhet
Ljuset fortsatte bli ljusare och ljusare allt mycket fortare med tiden
Sen kändes det som att man äntligen hade handen på grinden
Grinden som var vägen ut och till en god framtid och bort från grått
var inte något man längre hade handen till för att sträcka mot
Hopp, utveckling och att den jag var kunde äntligen ses och höras
på andra sidan grinden var det att all smärta inte längre behövdes bördas
En krånglig resa men var till slut god
var värt att ha hopp och tålamod
För under denna långa tid är det som att jag inte har lärt känna mig själv sen jag stod vid fönstret
men det jag vet nu är att jag aldrig var det där hemska, hatade monstret
Autism, ADD, epilepsi, stamning, depression och social ångest kändes som mitt eget
men allt positivt började med att se ljuset och ta det första steget