Trygg lunk eller kärlek och barn igen

Jag vill ha barn. Aldrig varit så redo i känslor, fysisk och psykisk förmåga, erfarenhet, ekonomisk trygghet.

Jag vill ha romantisk kärlek. Att älska och att älskas. Jag vet att den finns, hur den känns, hur den ska tas om hand och att jag förmår.

Jag lever nu utan båda men har haft båda, så jag vet vad jag pratar om. Tyvärr inte samtidigt, jag hade förstås önskat det men det blev inte så.

Mitt barn är förstås alltid mitt barn men numera ung vuxen och behöver mig inte i nån större utsträckning.

Nu till utmaningarna. Min kvinna sedan länge har jag älskat men älskar inte längre och har inget hopp om att kunna återfå det inför henne. Lång historia varför, välgrundad bedömning. Jag tror inte hon älskar mig på ett djupare plan heller, eller nånsin gjort, därför att hon inte är kapabel till att göra det. Så vi älskar inte varandra men det lunkar på helt ok. Utan kärlek förblir det men vi lever väl fast ensamma tillsammans.

Av detta kan ni räkna ut att vi är medelålders. 

Det är uteslutet att vi två skaffar sladdis av två skäl, hennes ålder och min motivation. Hon kan förmodligen inte och jag vill verkligen inte ha barn med henne.

Antingen lägger jag locket på min egen längtan efter kärlek och barn och lunkar på i den kärlekslösa, själsligt ensamma men fysiskt tvåsamma tillvarons nerförsbacke mot ålderns höst. Eventuella barnbarn. Det kanske blir nån ljusning, knappast i nån egentlig samhörighet men i min egen inställning till det hela.

Eller så gör jag ett försök att få det ena eller det andra eller båda av äkta kärlek och barn. En liten risk finns ju att ingetdera inträffar men det finns faktiska bra förutsättningar och skulle båda bli inställt så reder jag mig bra ändå.

Dvs let?s face it, en vanlig jävla medelåderskris, det är väl antagligen sånt här det handlar om fast folk skaffar motorcykel istället. 

Ni som varit igenom detta:

Hur har ni resonerat?

Hur har det blivit?

Hur borde det blivit?