Vad händer efteråt med någon som är totalt ensam?

Tror att många faktiskt vill vara ensamma och kanske gå bort ensamma. Jag tror också att om man vill ha hjälp så finns det, men kräver personens engagemang.

Du betraktar saken från ett perspektiv där "någon annan" ska hantera henne. Varför gör du inget själv om du är så orolig? Du kanske också projicerar dina känslor över henne fast hon i realiteten tycker och tänker annorlunda.

Jag tror att svenskar är fast i ett socialistiskt tänkande där staten ska ta hand om en. Nästan så att staten ska se till så att man äter och hjälpa en att tugga maten. Du behöver komma från det tänket.

Hon kommer säkert bli erbjuden någon form av hjälp, kurator, psyk.  Via det går det sen att få t ex god man, behandlingsplan. Om det är bra eller dåligt är svårt att säga. Tackar hon nej blir det inget. 

Bedöms hon var en stor fara för sig själv kan det bli tvångsvård.

Du tolkade visst min faktiska fråga väldigt personligt, när frågan var menad mer av allmän karaktär.  Vad jag personligen kan göra för min väninna personligen är inte frågan, frågan är vad händer efteråt med någon som inte har något nätverk.

Någon som inte mött psykiatrin hör jag...

Hon har ju ett nätverk, dig. Du väljer hur mycket eller lite du vill hjälpa henne. Du behöver inte ens fråga hur hon mår om du inte känner för det, egentligen vet du inte hur hon har det.

Tycker det är orimligt att förvänta sig att staten ska lösa något som endast du ser/ tycker/ känner. Att staten ska vara tankeläsare. inte för hennes räkning, utan för din.
Det krävs ett engagemang. För det första att kontakta vården, men för det andra ett engagemang att utföra de förändringar som krävs. Vad tror du egentligen att vården kan uträtta? det går ju inte att läka en människa utan en dennes deltagande.

Håller med Chob. Den som inte vill bli hjälp är det ingen idé att slösa resurser på. Hur har hon det väninnan? Hur har hon sin försörjning? Har hon kontakt med vården. Hon kan ju rimligen inte vara en stugsittare utan måste ju ha någon form av inkomst. Lön eller bidrag. Kan det vara så att hon skulle behöva en boendestödjare som hjälper att planera och aktivera. RSMH har säkert platser att mötas på men hon behöver nog få följa med någon innan hon vågar sig på att gå själv. Tufft att ta sig ut om man isolerat sig jättelänge. 

Skulle hon suicidera så upptäcks det av dig som inte får kontakt eller när räkningar inte kommer in. Socialtjänsten står för att lagligt begrava henne. 

Förstår det känns som om mycket ligger på dig. Du gör det bra som ställer upp för henne. Om du tycker det börjar barka iväg alldeles så går det att göra en oros anmälan på henne eller rådgör med akuta teamet inom psykiatrin. Kanske ni kan träffa dem tillsammans? 

Igen, du tar för personligt på  min fråga.

Ja, låt alla som ber om terapi, medicinering eller övrig hjälp i flera år veta att det bara krävs engagemang när de inte får det minsta stöd.

Staten kan inte veta något om henne om någon annan inte börjar hjälpa till.

Din trådstart är ju ganska personlig. Tycker att det är underligt att koppla bort dig själv som en faktor för hennes välmående. (Och huruvida hon mår bra eller dåligt vet du ju inte, du gör antaganden) kan också känna en orimlig förväntan på att staten på något outgrundligt sätt ska nosa upp människor som behöver hjälp, baserat på vad? Vilken information för detta eventuella hjälpande har staten? Hon kan ju mycket väl må ok och välja bort folk.

Du själv har ett engagemang runt detta, men ändå inte. Hon ska vara någon annans bekymmer.