Stannar för barnen, men jag blir tokig..

Om alternativet är parterapi eller separation och hon ändå inte är intresserad av terapi är det tyvärr helt kört och du bör förbreda dig inför separation. Du kan inte ensam jobba på er relation när hon inte vill.

Men vad är problemet då?

Super hon, använder hon olagliga droger, slår dig, använder ditt namn för att ta lån, spelar bort pengarna till hyran, är kriminell, är serieotrogen, våldtar dig, får psykoser och hotar dig med kniv?

Oj, det är så mycket.

Bristande kommunikation mellan oss. Hon förväntar sig att jag ska vara tankeläsare. Kommunicerar inte alls. När vi väl kommunicerar blir det mycket missförstånd. Hon läser inte kroppsspråk. Tittar inte på mig när vi pratar, utan håller alltid på med nåt annat samtidigt. Kommer aldrig ihåg vad jag sagt, men blir skitsur om jag glömmer nåt. Hon lyssnar inte på mig, men kan själv prata i evigheter om det som bekymrar henne. 

Små miniutbrott, och meltdowns från ingenstans. Hon är oberäknelig och inte särskilt stabil vilket skapar stress och trötthet hos mig. Nästan aldrig glad. Det är alltid nåt som tynger henne. Som att bo med ett regnmoln. Det dränerar mig på energi. 

Jag tar nästan allt ansvar för det emotionella.. 

Hon står aldrig fast vid någonting. Lovar hon att göra nåt för mig ändrat hon sig i sista sekunden med nån ursäkt. Hon kan påstå att hon alltid har sagt nånting, alltid tyckt någonting eller velat någonting fast jag vet att det varit totalt tvärt om. Som att hon bara säger vad som passar för stunden. 

Sen tar hon plats. Hon är rörig och lite stökig. Jag går hela tiden och plockar..

 

Hon klagar också jättemycket över situationer hon själv och ingen annan har skapat. 

Då är det orättvist? tycker hon att jag inte har samma bekymmer som henne att ta itu med. Jag kan ju bara slappa och ta det lugnt, och sedan får jag skit för det på nåt vis. För att jag planerar min vardag något bättre. 

 

 

Hon hotar mig inte med kniv men hon är på nåt konstigt sätt ändå obehaglig att leva med i längden.. Jag får inte känslan av att hon vill mig väl. 

 

Jag känner igen mig i det där. Stannade i en relation med en hemsk kvinna i över 15 år för länge. Vårat första barn var inte planerat och vi fick det när jag var nära att lämna relationen. Jag bestämde mig då för att lägga mitt eget liv och vår relation åt sidan och ge vårt barn de bästa förutsättningarna jag kunde. Jag hatade kvinnan jag var tillsammans samtidigt som jag var rädd för henne. Efter några år kom ytterligare ett barn som också blev min prioritering. Barnen var mitt allt och jag spelade en roll mot min exfru. Till sist orkade jag inte längre men då var båda barnen tonåringar och starka individer. Hon försökte hålla mig kvar genom misslyckade självmordsförsök, försöka övertyga mig om att hon var med barn igen. Hot om att göra mitt liv till ett helvete osv. Jag bodde då i ett fint hus och hade ett fantastiskt liv på papperet. Idag bor jag i en liten lägenhet har minimal kontakt med häxan men känner att jag kan vara mig själv och åren efter skilsmässan har varit de mest utvecklande i mitt liv. Jag kan ibland sakna de 15 bortkastade åren när jag var i min bubbla. Mitt råd till dig. Du har ett liv - känner du att du delar det med fel person å lämna relationen. Allt löser sig även om du behöver gå igenom ett mindre helvete.

Jag överlever lite på samma sätt. Lever lite i en bubbla. Fokuserar på det som är bra i livet, stänger av mentalt när det gäller det andra. Lägger all energi på barnen.

Det var inte alls så illa innan barnen. Allt var inte perfekt då heller men det fanns en hel del som var bra mellan oss.  Men det har sakta blivit värre värre och värre över tiden.

Om du har ett arbete så har du väl råd med en lägenhet större än en etta? 

Förstår inte hur man kan skaffa barn med så låg inkomst att man inte kan klara sig själv. 

 Nej men nu är det så. Alla är inte perfekta, och att jag är en dålig människa vet jag redan. 

Jag har inte sparkapitalet till en trea där vi bor. En bit bort ja, men då blir det krångel med logistik och osv.

Inte heller kanske just de områden man helst av allt vill bo som samhället ser ut idag. Tack vara bostadsbubblan i Stockholm har även priserna här ökat orimligt Mycket de senaste tio åren. Det är för övrigt ett av bekymren som har belastat förhållandet. Priserna på större boende som vi skulle ha behövt har stuckit iväg sedan första barnet kom. Nu får jag höra att hon aldrig har velat bo här, trots att jag redan då ville flytta nånstans av flera anledningar inkl ekonomin. Men då var det hon som höll emot. Så nu sitter vi fast.

Förstår att det känns jobbigt men vill du verkligen att barnen ska växa upp i en sådan miljö?