Jag gjorde abort i v.18

Hej alla,

Igår gjorde jag en abort i v18 och innan sökte jag så mycket information för att förbereda mig. Och med tanke på hur mycket andras berättelser hjälpte mig så tänkte jag dela med mig av min. 

Lite bakgrund: Jag och min sambo har försökt få barn i över 10 år vilket slutade med två år av kostsamma och smärtsamma IVF-försök. På det sista försöket vi hade råd med blev jag äntligen gravid med vårt älskade och efterlängtade barn. Allt såg bra ut på undersökningarna och vi fick lägsta risk på KUB. Då vi var nyfikna på könet valde vi att betala extra för ett NIPT-test där man, förutom kön, testas ytterligare för kromosomavvikelser. 

Läkaren ringde efter några dagar och berättade att testet visat utslag för Down Syndrom, Trisomi 21. En stor kalldusch. Efter mycket research blev det ändå självklart för oss att behålla barnet som
vi redan älskade så mycket. Jag bad om ett extra ultraljud för att se att resten av barnet mådde bra och där såg läkaren kraftiga vattenansamlingar runt fostret som skulle göra att det inte överlevde graviditeten utan långsamt skulle dö av att vattnet tryckte undan hjärtat. det värsta beskedet vi kunde få. Jag fick valet att låta barnet utvecklas ytterligare några månader i magen och få missfall eller avsluta graviditeten. För barnets bästa valde vi det sistnämnda, det otänkbara och fruktansvärda. 

Detta beslut fattades två veckor innan påsk och vi fick inte tid förrän igår, torsdag. Vilkey gjorde att magen växtte, brösten ömmade och jag var SÅ gravid samtidigt som jag visste att jag inte skulle få behålla barnet. 

I tisdags fick jag den första tabletten på SÖS, som skulle mjuka upp livmodertappen och förbereda kroppen för en förlossning. Den gjorde mig illamående och jag kräktes en del under onsdagen. 

06.00 igår skulle jag ta fyra vaginala tabletter hemma för att påbörja värkarbetet. Efter en halvtimme kom det igång och jag började få kraftiga sammandragningar samtidigt som att jag började kräkas kraftigt och skaka. Jag kräktes hela bilfärden till SÖS och hade fruktansvärt ont. 

08.00 skrev vi in oss och fick ett eget rum med toalett. Då jag kräkts så mycket och var uttorkad lyckades de inte sätta någon infart för smärtlindring först, inte heller kunde jag få några tabletter. Istället fick jag lokalbedövning i livmodertappen, även det en fruktansvärd smärta. 

09.00 fick jag ytterligare värkstimulerande tabletter som skulle smälta under tungan samtidigt som att värkarna tilltog. 

Vid 10.00 kände jag att det kom som en dusch av vatten i ?blöjan? jag hade fått och en barnmorska kunde konstatera att vattnet gått. Värkarna tilltog ytterligare och jag kände bebisen röra sig neråt. En fruktansvärd smärta jag inte upplevt förut. Barnmorskan kontrollerade om jag hade öppnat mig men livmodern var fortfarande stängd. Det kändes obegripligt eftersom jag hade så mycket smärta och jag blev rätt nerslagen.

Vid 11.00 kände jag plötsligt hur bebisen kom. Själva kroppen kändes så tydligt och jag kände hur stor den var, även om just det skedet inte gjorde ont. Sen släppte all smärta. Jag tittade lite ner i blöjan och såg ett perfekt huvud. Ringde på knappen och barnborskan kom och tittade (jag ville inte se) och kunde konstatera att bebisen var ute. Hon bad mig krysta några gånger och moderkakan kom. De tog försiktigt bort allt, frågade igen om jag ville se (ville inte) och lät mig dricka och äta lite av pannkakorna de ställt fram tidigare men som jag inte kunnat äta. Vi fick stanna kvar någon timme för att kontrollera hur mycket jag blödde, jag fick medicin för att livmodern skulle dra ihop sig och sen fick vi åka hem. 

Tydligen hade detta varit ett ovanligt snabbt förlopp, och mycket av smärtan berodde på att jag öppnat mig väldigt snabbt. 

Nu är jag hemma. Blöder en del och är skakig men mår ok fysiskt. Psykiskt är jag knäckt och sörjer vårt lilla oktoberbarn som aldrig får komma. 

Ville med min text ge mitt perspektiv och berättelse för dem som ska gå igenom samma sak. 

Praktiska saker som jag önskade att jag visste innan: Man har egna kläder på sig så ett tips är att ta mjuka och VARMA kläder, medicinen och smärtan kan göra att man fryser mycket. Ät och drick mycket innan eftersom man aldrig vet hur kroppen kommer reagera, du kanske kräks lika mycket som jag. Be om vetekuddar och filtar. Be dem gå igenom förloppen med dig innan, jag visste inte och blev överraskad över hur ont det gjorde och hur snabbt (för mig) det gick. Förbered dig innan på om du vill se barnet eller inte. De lägger den fint i en låda med tyg. Barnet kremeras efteråt och askan strös i minneslunden, i Stockholm på Skogskyrkogården. 

Jag hoppas detta kan hjälpa någon annan. Jag svarar gärna på eventuella frågor.