Hur löser andra vuxna det? (Kärlek)

Jag har träffat någon som jag fallit för handlöst och är alltså sådär supersuperkär. Jättehärligt såklart! Men svinjobbigt.

Vi har båda heltidsjobb och jag har barn dessutom. Vi kan inte ses så ofta som vi önskar och det är smärtsamt på riktigt. Vi försöker pussla och ta lunch ihop 2 ggr i veckan, ses de helger då jag inte har barnen och ytterligare någon gång per vecka, men både han och jag känner oss frustrerade över att inte kunna ses precis hela tiden. Så fort vi skiljs åt börjar väntan igen och tiden vi träffas bara rusar iväg.

Hur gör andra som är nykära och vuxna med ansvar?

Man gör precis som ni. Man prioriterar, omstrukturerar och pusslar . Dessutom tar man ibland hjälp av omgivningen med tex barnvakter, byter nån helg med exet etc etc...
Tids nog hittar man en struktur som fungerar i vardagen där längtan inte blir allt för stor.

Glöm inte bort att det finns videosamtal också.. ibland kan längtan botas av att man ser varandra i samtalen och inte bara pratar i telefon.

Pressat schema brukar oftast också resultera att man tar några kliv framåt i relationen ganska kvickt för att kunna lösa logistiken och kunna ha ett riktigt förhållande. Man gör det officiellt snabbare , presenterar familjen fortare etc för att kunna få hjälpen med att få ihop ett gemensamt liv.

Hur löser andra vuxna det? (Kärlek)

INNEHÅLL