Hur långt gick det innan ni separerade?

Du beskriver vad du försöker förändra men frågan är ju vad hon gör att förändra situationen? Vill hon ens förändra något? 

Hon tycker att det räcker med de få gånger hon tar initiativ till en kram och att hon ger mig komplimanger. Hon tillåter att jag onanerar om jag har lust. Hon kan samarbeta kring det som rör barnen och barnbarnet. Det som gör att jag är på väg att tappa hoppet är att hon inte ens vill försöka något av det jag föreslår. Den största orsaken till att jag fortfarande hoppas är att jag är rädd att känna mig ännu mer ensam som singel. Ytterligare en sak med min fru är att hon har väldigt lite behov av att träffa folk utöver jobbet. Hennes mamma undantaget. Hon har inget emot att jag träffar folk, men skulle skämmas ihjäl om jag bjöd hem någon.

Prata med henne hur du känner 
mena allvar att du vill separera som det är nu 
du lever 1 gång och vill du ge dig själv chansen att gå vidare i livet och göra roliga grejer 

Jag skulle säga att du har väntat tillräckligt länge. 

Utöver att ni inte har någon intimitet eller visar ömhet (kramar etc) verkar ni inte ha något annat kul gemensamt. Och hon har INGET intresse av att ändra sig.
Hon är nöjd, men det är ju inte du!
Jag tänker att dina känslor gentemot henne borde ha svalnat också med tanke på er relation.

Du har levt så här i 20 år, du är inte tillfreds och du har bara ett liv. Jag ser inte att du kommer bli mer ensam, du verkar ganska ensam i ert förhållande. Många vittnar ju om att det är värre att känna sig ensam i ett förhållande. Du behöver en nystart, få möjligheten att träffa andra kvinnor. Du verkar vara en bra man, då finns det någon därute för dig, det är jag säker på! 

Det är dags att lämna.

Det låter otroligt torftigt. Så ni har inga gemensamma intressen eller gemensamma vänner som ni umgås med? Bjuder på middag, går ut med, reser med? Har era barn flyttat hemifrån förstår jag att det känns tomt och meningslöst.

Var ni väldigt unga när ni träffades och fick barn?

Låter som om din fru är väldigt speciell på olika sätt, och om du inte är likadan är det konstigt att det fungerat i 30 år för dig.

Är hon även osocial mot dig? Eller pratar ni mycket och har roligt och bra kontakt?

Det låter som det är dax att lämna. Bara att du skriver att hon tillåter dig att onanera ger mig kalla kårar! Det är 100 gånger bättre att vara ensam än vara ensam i en relation med någon som helt krasst inte bryr sig om dig och ditt mående alls.

Vi pratade i ett par år efter att hon signalerat att hon ville testa att bo själv. Vi hade levt ihop i 20 år. Vi pratade själva, anslog en tid varje söndag när barnen sov. Vi gick i parterapi. Vi fortsatte att ha sex, men det kändes allt mer som ömsesidig onani.

Till slut avslutade jag terapin, när jag insåg att jag skulle kunna prata och diska och förändra mig allt vad jag orkade, utan att det ändrade hennes beslut. Hon älskade mig inte längre.

Ett år senare träffade jag kvinnan i mitt liv, eller i mitt nya liv. Hon är den jag vill ha, och hon står ut med mig. Ännu efter 25 år.

Kan ni inte skaffa städhjälp om det är städningen som pressar och stressar? 

Tror att nån som städar nästan all fritid och ändå inte vågar bjuda hem nån pga att hon fortfarande tycker det är ostädat inte skulle vara nöjd med någon annans städning. Det handlar säker inte om städningen utan låter sjukligt.

Hon har barn, jobb och utöver hobbies tre dagar i veckan. Hon städar inte all hemmatid utan tittar på serier. Det kan ju vara så att hon faktiskt inte hinner och orkar hålla hemmet på en städnivå som känns tillfredställande.