• Anonym (Lena)

    Hur orkar man?

    Just nu skulle jag säga att jag befinner mig på botten. Jag är mammaledig med en 11 månader gammal bebis hemma. Det är inte svårt att vara ensam med henne på nätterna eller att ta hand om henne över huvud taget. Det jobbiga är min son ? jag känner att jag snart går in i väggen. Han fyller 7 år om ett par månader och har diagnoserna autism nivå 1 och lindrig intellektuell funktionsnedsättning.


    Jag vet att hans sätt att uppfatta världen är annorlunda jämfört med hur vi andra ser på saker och ting, men just nu är vi inne i den svåraste perioden sedan lillasyster kom. Som alla andra barn blir han så klart avundsjuk, men han har också väldigt svårt att förstå situationen. Han förstår inte att han behöver vara lite tystare när lillasyster sover, så jag har försökt hitta aktiviteter att göra med honom i hans rum, för att hålla honom sysselsatt och minska hans fokus på att störa med flit.


    Varje gång vi ber honom vara lite tystare märker vi att han inte riktigt förstår. Men sedan några månader tillbaka har han börjat skratta högt med flit. Om vi ignorerar det, kommer han fram till våra ansikten och fortsätter tills vi säger till. Han bankar med saker och skrattar för att han tycker det är roligt när vi reagerar. Vi har försökt att totalt ignorera beteendet, men då håller han bara på tills vi reagerar ? vilket ofta leder till att lillasyster vaknar och börjar gråta. Ibland hittar han på nya sätt att provocera. Han håller på så här nästan hela dagarna. Det har blivit hans sätt att få vår uppmärksamhet, trots att vi från dag ett har förstått att det skulle bli en stor omställning för honom när lillasyster kom.


    Vi har alltid försökt prioritera hans behov lika mycket, eller till och med före lillasysters. Får hon en puss, får han en puss. Får han en puss, får hon en. Vi har varit väldigt noggranna med det. Vi hittar även på aktiviteter utomhus med honom 1?2 gånger i veckan, där vi åker iväg och fikar eller gör något mysigt bara han och vi vuxna ? för att han ska få egentid och känna sig sedd. Men inte ens det verkar hjälpa.


    Vi har fått tips från habiliteringen, men känner inte att det har hjälpt så mycket hittills. Vi ska träffa dem igen nästa vecka ? men har ni, andra föräldrar med erfarenhet, några tips eller råd?

  • Svar på tråden Hur orkar man?
  • Anonym (Efterklok)

    Ni har ett barn med särskilda behov som är sju år. Det kan inte ha kommit som en överraskning att en bebis skulle sätta livet i än mer gungning. Har folk inget konsekvenstänk alls idag? Finns så många exempel därute, ändå är man naiv och sätter fler barn till världen. "Hur orkar man?". Det gör folk uppenbarligen inte. Har man valt den vägen så är det bara att steppa upp och ta det. Du skulle tänkt innan, "orkar jag?". 

  • Anonym (M)

    Oj, vad tufft för er. Skulle ni kunna få hjälp av exempelvis korttids (LSS) från kommunen?

    Annars kan jag bara tipsa om saker ni säkert redan känner till  ex. Sociala berättelser och timklockor.

  • Anonym (akuk)
    Anonym (Efterklok) skrev 2025-05-03 22:15:34 följande:

    Ni har ett barn med särskilda behov som är sju år. Det kan inte ha kommit som en överraskning att en bebis skulle sätta livet i än mer gungning. Har folk inget konsekvenstänk alls idag? Finns så många exempel därute, ändå är man naiv och sätter fler barn till världen. "Hur orkar man?". Det gör folk uppenbarligen inte. Har man valt den vägen så är det bara att steppa upp och ta det. Du skulle tänkt innan, "orkar jag?". 


    Vad tänker du att detta otrevliga inlägg ska ge TS och hennes barn?
  • Anonym (Hm)

    Är pojken hemma under dagarna? Tänker att det borde finnas ganska många sovstunder för lillasyster när pojken är i skola och/eller fritids. Är det under kvällarna och helger som problemet uppstår? Finns det en annan förälder som kanske kan ta ut pojken under just sovstunderna på helgerna? Förlåt för många frågor, men jag tänker att ibland är det bästa sättet att hitta alternativa lösningar än att försöka ändra beteendet hos barnet, speciellt när du, som du nämner, känner att situationen är ohållbar. Tålamodet tryter ju extra mycket då

  • Anonym (K)

    Min son med samma diagnoser förstod inte hur han skulle ta kontakt på bra sätt, så han tog till sätt som gav mycket uppmärksamhet (och knuffade sina små kompisar). Vi jobbade på 2 fronter. Dels informerade vi omgivningen om hans svårigheter och tolkade vad hsn menade, så personalen kunde styra upp att de amdta barnen bjöd med honom= minskade hans behov av att knuffa. Dels övade vi massor på bra sätt att ta kontakt. 

  • Grässtrå77

    Art försöka få till lugna sovstunder för lillasyster när storebror är hemma är nog en utopi. Bättre då att hitta andra lösningar.

    Kan lillasyster sova middag ute i vagnen? Jag har  satt på höreslkåpor på småsyskon när de sover i vagnen och det har varit oljud runt omkring. Fungerade jättebra och blev en vana för barnen..

  • Just Precis

    Jag har inga barn med intellektuell funktionsnedsättning och förstår att jag har begränsad förståelse för hur det är eller vilka metoder som fungerar. Så mitt råd rör istället ert egna förhållningssätt till situationen.

    Jag läser in en stor frustration i det du skriver men att ha ett äldre syskon som lever rövare och gör livet med det yngre syskonet svårt är ju regel snarare än undantag. Oftare är det äldre syskonet förstås en typ två-fyraåring som är högljudd och kommer med tjuvnyp, men problematiken är ju densamma, så jag hade nog försökt tänka att vår situation ändå är normal för att lindra min frustration - er son är ju yngre än vad han är på sätt och vis, och klarar inte bättre just nu. Det är en fas och kommer bli bättre med det stöd ni får.

Svar på tråden Hur orkar man?