Har flera barn med en man Som missbrukade många år (tabletter, alkohol). Jag kom på honom och han slutade men han beteendet sa något annat. Tror på flera återfall och relationen tampades av bråk, han hade problem med känslor. Närhet. Ilska. Humörsvängningar och till slut blev de ohanterbart. Lämnade. tar hand om våra barn ensam.
tar gärna emot hoppfulla och stöd.
kritik undanbedes.
Följ Instagram-mansbebisar så kan du nog få bättre pepp där.
Om du menar att man gick tillbaka i en relationen med en missbrukare?
I regel tar det många många år innan en person i missbruk ens blir frisk nog att ha en vettig och frisk relation och även då finns regel stora kvarvarande problem . Ett missbruksbeteende går inte över utan ersätts ofta med något annat lika dysfunktionellt även om man är nykter och ren.
En missbrukande förälder sätter oftast stora spår i sina barn även som frånvarande eftersom en person i missbruk är opålitlig och tyvärr tenderar att fortsätta vara det som nykter.
Den största felande länken är motpartens medberoende som kan vara lika illa eller rent av värre än den som faktiskt missbrukar.
Jag har levt i relation med både aktivt missbrukande partner (alkohol) och en nykter alkoholist som partner och det är inget jag rekommenderar varken eller..
Hur i hela världen kan du hävda att den medberoendes beteende på något sätt kan klassas som ?värre?
Förklara??
Vad vill du med den här tråden? 😂
Rena himmelriket jämfört med hur det var med min f.d. som drack dagligen. Han lovade redan i början när vi blev ihop att han skulle sluta dricka för min skull, men så blev det inte. Han var visserligen för det mesta väldigt snäll, även när han drack, men kunde få "sjuka" aggressionsutbrott när han hade abstinens, och slog mig ett antal gånger vid såna tillfällen. Hans offerkofta bara växte med tiden och det blev till sist outhärdligt. Han skötte inte ens sina tider på vårdcentralen och hittade på lögner för att slippa göra allt möjligt. Han led av panikångest, och sa att det var en av anledningarna till att han drack. För att han kände sig lugnare och mer stabil när han var berusad. Men det blev förstås värre för honom när alkoholen gick ur kroppen och då fick jag verkligen vara som en morsa för honom, för då klarade han ingenting. En gång klarade han inte ens att gå på toaletten, så jag fick hålla en hink bakom honom i sängen så han kunde ligga ned och skita (URRKK!!) När jag till sist tröttnade för gott och lämnade honom, så blev hans liv en fullständigt misär, då han ju inte längre hade mig som kunde ta hand om honom. Han började umgås med andra som drack och var helt handlingsförlamad så han varken kunde sköta sin nya lägenhet eller sin hygien, men dricka klarade han.
Varför blev jag då ihop med honom från början, då jag visste redan då att han hade alkoholproblem? För att han verkade vara så snäll, såg bra ut och jag ville "rädda" honom från missbruket. Faktiskt från början en av de goaste killar jag någonsin mött, men allt slutade i misär.
Efter uppbrottet kunde jag äntligen leva mitt liv som jag ville, göra vad jag ville och träffa vem jag ville. Han var också väldigt svartsjuk och gillade inte när jag pratade med andra män, inte ens manliga vänner som jag haft länge. Att kunna gå och åka var jag ville utan att känna hans kontrollbehov var rena paradiset.