Nyfiken, ni som har föräldrar som är födda på 60-talet och ni själva är födda slutet på 80-talet, början på 90-talet, hur skall en bra mor eller far förälder bete sig?
Låter ni era egna föräldrar vara delaktiga i era barn?
Hur menar du med delaktighet?
Jag är född 64 och har ännu ej några barn barn men det är en självklarhet för mig att få vara delaktig i barnbarnens liv som jag själv har varit i mina mor och farföräldrars liv. Annat vore väll konstigt tycker jag eller hur tänker du?
Jag är sen 80-talist. Mina föräldrar är båda 60-talister som var unga på 70-80 talet, flower power folk. De festade mest och det var till stor del deras mor/farföräldrar som fick ta hand om mig och min syster som barn. Det var sådär, det gick ju ut över oss barn när far och morföräldrar var trötta på våra föräldras bristande förmåga att ta ansvar. Vi kände ju oss inte välkomna någonstans.
Både jag och min syster har lidit av identitetskriser som jag skulle påstå beror på våra föräldrars konstanta festande. Jag växte mest upp med min farmor/farfar, de väldigt konservativa, jag har idag familj med flera barn och är gift. Min syster växte upp med mina föräldrar och mormor/morfar och är mer lik de, det är resor/fester mm. Inget fel med det.
Hur som, mina föräldrar som två tonåringar. De fick allt serverat hemifrån. Jag själv har aldrig fått något hemifrån, enbart fått höra från pissfulla föräldrar sluddrandes "här daltas inget". Pengar ja allt har de festat upp, gått till alkohol, cigaretter mm. Under min gymnasietid fanns aldrig mat hemma och mina föräldrar som var fulla sa att vi fick köpa mat själva för vi var över 15 år. Jag fick bli vuxen tidigt, började jobba som 16 åring samtidigt som jag gick natur på gymnasiet och gick ut med toppbetyg.
Erbjudit de engagera sig i mina barns liv. Svaret jag fick var "hörru du får ta hand om diiina egna barn sjäääälv, glöm att vi tänker hjälpa dig". Hade inte ens bett de sköta mina barn utan bara träffa barnen. Man måste väl träffa dom för att skapa en relation? Plötsligt äldsta 5 år, de har aldrig träffat något av mina barn. Min första nyfödda då var vi förbi mina föräldrar och trodde de skulle vilja träffa sitt barnbarn, ingen öppnade dörren eller svarade i telefon pga de var bakis. Så jag gav upp. Sen hörde min mor av sig när äldsta fyllt 4 år, som hon ej minns namnet på, om hon skulle föra över 100 kr för en leksak som jag kunde gå och köpa... Då gick säkringarna för mig och jag sa som det var åt henne, att dom har inget intresse i mina barn. Dom vill festa, dricka sig fulla och röka mm. Då kallade min mor mig för "genuint elak".
Nej så tragiskt alltihopa. Så mina föräldrar inte alls engagerade. Inte min mans föräldrar heller, de likadana. Ännu kvar i deras festperiod från 80-talet... Nu kanske mina föräldrar och min makes hör till de värre från den generationen. Men just 60-talister över lag verkar haft en enorm förkärlek till alkohol och fest.. kan tillägga att jag och min man är båda nykterister. Hade säkert varit annorlunda om vi inte varit äldst i syskonskaran men vi båda fick ju vara som några gratis barnpassare från 4-5 års ålder och ta hand om småsyskon och föräldrars kompisars yngre barn när de vuxna festade.. sen var de så fulla att de trodde de själva hade koll och vi barn fick bara skit om hur dåliga "föräldrar" vi var åt de andra barnen och hur dom aldrig fick festa helt ifred. Ja jösses alltså. Varken jag eller min man vill ge våra barn en sån barndom.
Tror båda mina föräldrar har någon alkoholdemens nu. Men hur som, jag har ingen kontakt med dom och det är på deras initiativ. Jag har nämligen påpekat deras festande och då är man dum tycker dom och då har dom sagt upp kontakten och blockerat mig på deras telefoner. Enligt dom själva måste de få unna sig och de förstår inte själv hur illa deras festande är och hur illa de beter sig. De har inga vänner kvar ens utan de sitter ihop ensamma min mor och far och super.
Sen har både mina föräldrar och min mans ett språk som består av "håll käften, du vet inget", "skit ner dig", "du är knäpp" ja ni har säkert hört liknande från några parkbänksalkisar på stan. Vet inte vad det är för språk ens att ha småbarn i närheten av. Så nej, våra barn träffar tyvärr ingen av sina mor/farföräldrar.
Jag är född 1989. Mina föräldrar är födda 1968 och 1969. Har en ettåring och en treåring. Mina föräldrar är ett enormt stöd och barnen verkligen älskar mormor och morfar. Vi träffas minst en gång i veckan och barnen sover öve hos mormor och morfar ca en helg i månade. För ettåringen är morfar absolut favoritperson. Jag som mamma är inte mycket värd när morfar är i närheten. Det är så roligt och härligt att se.
Om farföräldrarna var i liv hade jag önskat att barnen fick en lika fin relation till dem.
Jag är sen 80-talist. Mina föräldrar är båda 60-talister som var unga på 70-80 talet, flower power folk. De festade mest och det var till stor del deras mor/farföräldrar som fick ta hand om mig och min syster som barn. Det var sådär, det gick ju ut över oss barn när far och morföräldrar var trötta på våra föräldras bristande förmåga att ta ansvar. Vi kände ju oss inte välkomna någonstans.
Både jag och min syster har lidit av identitetskriser som jag skulle påstå beror på våra föräldrars konstanta festande. Jag växte mest upp med min farmor/farfar, de väldigt konservativa, jag har idag familj med flera barn och är gift. Min syster växte upp med mina föräldrar och mormor/morfar och är mer lik de, det är resor/fester mm. Inget fel med det.
Hur som, mina föräldrar som två tonåringar. De fick allt serverat hemifrån. Jag själv har aldrig fått något hemifrån, enbart fått höra från pissfulla föräldrar sluddrandes "här daltas inget". Pengar ja allt har de festat upp, gått till alkohol, cigaretter mm. Under min gymnasietid fanns aldrig mat hemma och mina föräldrar som var fulla sa att vi fick köpa mat själva för vi var över 15 år. Jag fick bli vuxen tidigt, började jobba som 16 åring samtidigt som jag gick natur på gymnasiet och gick ut med toppbetyg.
Erbjudit de engagera sig i mina barns liv. Svaret jag fick var "hörru du får ta hand om diiina egna barn sjäääälv, glöm att vi tänker hjälpa dig". Hade inte ens bett de sköta mina barn utan bara träffa barnen. Man måste väl träffa dom för att skapa en relation? Plötsligt äldsta 5 år, de har aldrig träffat något av mina barn. Min första nyfödda då var vi förbi mina föräldrar och trodde de skulle vilja träffa sitt barnbarn, ingen öppnade dörren eller svarade i telefon pga de var bakis. Så jag gav upp. Sen hörde min mor av sig när äldsta fyllt 4 år, som hon ej minns namnet på, om hon skulle föra över 100 kr för en leksak som jag kunde gå och köpa... Då gick säkringarna för mig och jag sa som det var åt henne, att dom har inget intresse i mina barn. Dom vill festa, dricka sig fulla och röka mm. Då kallade min mor mig för "genuint elak".
Nej så tragiskt alltihopa. Så mina föräldrar inte alls engagerade. Inte min mans föräldrar heller, de likadana. Ännu kvar i deras festperiod från 80-talet... Nu kanske mina föräldrar och min makes hör till de värre från den generationen. Men just 60-talister över lag verkar haft en enorm förkärlek till alkohol och fest.. kan tillägga att jag och min man är båda nykterister. Hade säkert varit annorlunda om vi inte varit äldst i syskonskaran men vi båda fick ju vara som några gratis barnpassare från 4-5 års ålder och ta hand om småsyskon och föräldrars kompisars yngre barn när de vuxna festade.. sen var de så fulla att de trodde de själva hade koll och vi barn fick bara skit om hur dåliga "föräldrar" vi var åt de andra barnen och hur dom aldrig fick festa helt ifred. Ja jösses alltså. Varken jag eller min man vill ge våra barn en sån barndom.
Tror båda mina föräldrar har någon alkoholdemens nu. Men hur som, jag har ingen kontakt med dom och det är på deras initiativ. Jag har nämligen påpekat deras festande och då är man dum tycker dom och då har dom sagt upp kontakten och blockerat mig på deras telefoner. Enligt dom själva måste de få unna sig och de förstår inte själv hur illa deras festande är och hur illa de beter sig. De har inga vänner kvar ens utan de sitter ihop ensamma min mor och far och super.
Sen har både mina föräldrar och min mans ett språk som består av "håll käften, du vet inget", "skit ner dig", "du är knäpp" ja ni har säkert hört liknande från några parkbänksalkisar på stan. Vet inte vad det är för språk ens att ha småbarn i närheten av. Så nej, våra barn träffar tyvärr ingen av sina mor/farföräldrar.
När jag läser din historia förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har en fin relation med mina föräldrar och att de är engagerade i sina barnbarn.
Hoppas du bryter cykeln och behåller en fin relation med dina egna barn. Så att du en dag om de väljer att skaffa barn får vara en del av dina egna barnbarns liv.
Jag är sen 80-talist. Mina föräldrar är båda 60-talister som var unga på 70-80 talet, flower power folk. De festade mest och det var till stor del deras mor/farföräldrar som fick ta hand om mig och min syster som barn. Det var sådär, det gick ju ut över oss barn när far och morföräldrar var trötta på våra föräldras bristande förmåga att ta ansvar. Vi kände ju oss inte välkomna någonstans.
Både jag och min syster har lidit av identitetskriser som jag skulle påstå beror på våra föräldrars konstanta festande. Jag växte mest upp med min farmor/farfar, de väldigt konservativa, jag har idag familj med flera barn och är gift. Min syster växte upp med mina föräldrar och mormor/morfar och är mer lik de, det är resor/fester mm. Inget fel med det.
Hur som, mina föräldrar som två tonåringar. De fick allt serverat hemifrån. Jag själv har aldrig fått något hemifrån, enbart fått höra från pissfulla föräldrar sluddrandes "här daltas inget". Pengar ja allt har de festat upp, gått till alkohol, cigaretter mm. Under min gymnasietid fanns aldrig mat hemma och mina föräldrar som var fulla sa att vi fick köpa mat själva för vi var över 15 år. Jag fick bli vuxen tidigt, började jobba som 16 åring samtidigt som jag gick natur på gymnasiet och gick ut med toppbetyg.
Erbjudit de engagera sig i mina barns liv. Svaret jag fick var "hörru du får ta hand om diiina egna barn sjäääälv, glöm att vi tänker hjälpa dig". Hade inte ens bett de sköta mina barn utan bara träffa barnen. Man måste väl träffa dom för att skapa en relation? Plötsligt äldsta 5 år, de har aldrig träffat något av mina barn. Min första nyfödda då var vi förbi mina föräldrar och trodde de skulle vilja träffa sitt barnbarn, ingen öppnade dörren eller svarade i telefon pga de var bakis. Så jag gav upp. Sen hörde min mor av sig när äldsta fyllt 4 år, som hon ej minns namnet på, om hon skulle föra över 100 kr för en leksak som jag kunde gå och köpa... Då gick säkringarna för mig och jag sa som det var åt henne, att dom har inget intresse i mina barn. Dom vill festa, dricka sig fulla och röka mm. Då kallade min mor mig för "genuint elak".
Nej så tragiskt alltihopa. Så mina föräldrar inte alls engagerade. Inte min mans föräldrar heller, de likadana. Ännu kvar i deras festperiod från 80-talet... Nu kanske mina föräldrar och min makes hör till de värre från den generationen. Men just 60-talister över lag verkar haft en enorm förkärlek till alkohol och fest.. kan tillägga att jag och min man är båda nykterister. Hade säkert varit annorlunda om vi inte varit äldst i syskonskaran men vi båda fick ju vara som några gratis barnpassare från 4-5 års ålder och ta hand om småsyskon och föräldrars kompisars yngre barn när de vuxna festade.. sen var de så fulla att de trodde de själva hade koll och vi barn fick bara skit om hur dåliga "föräldrar" vi var åt de andra barnen och hur dom aldrig fick festa helt ifred. Ja jösses alltså. Varken jag eller min man vill ge våra barn en sån barndom.
Tror båda mina föräldrar har någon alkoholdemens nu. Men hur som, jag har ingen kontakt med dom och det är på deras initiativ. Jag har nämligen påpekat deras festande och då är man dum tycker dom och då har dom sagt upp kontakten och blockerat mig på deras telefoner. Enligt dom själva måste de få unna sig och de förstår inte själv hur illa deras festande är och hur illa de beter sig. De har inga vänner kvar ens utan de sitter ihop ensamma min mor och far och super.
Sen har både mina föräldrar och min mans ett språk som består av "håll käften, du vet inget", "skit ner dig", "du är knäpp" ja ni har säkert hört liknande från några parkbänksalkisar på stan. Vet inte vad det är för språk ens att ha småbarn i närheten av. Så nej, våra barn träffar tyvärr ingen av sina mor/farföräldrar.
Jag är född -85 och mina föräldrar är födda 63 och 58. De är involverade i mina barns liv, särskilt min mamma. Hon träffar dem dagligen, går med dem till förskola/skola, bjuder på mat och ställer upp med barnpassning. Det är GULD värt. Mina föräldrar arbetar fortfarande så de har så klart fullt upp med sitt. Jag kräver inte det engagemang de visar för mina barn, men det visar tydligt att de vill vara en stor del av mina barns liv. Vilket de självklart får.
Mina föräldrar är från Sydeuropa och själva främst uppväxta hos sina respektive morföräldrar då deras egna föräldrar var fattiga och unga och inte riktigt kunde ta hand om dem.
Min uppfattning är att svenska boomers är mer egocentriska och ovilliga i att ta hand om barnbarnen. Den generationen verkar inte vilja växa upp och ser inget riktigt värde i familjelivet. Kanske pga samhället på deras tid var så trygg? Då har man oftast lust att sväva ut lite mer och experimentera.
Jag kommer vilja vara närvarande för mina eventuella barnbarn och även för eventuella bonusbarnbarn. Jag vet hur värdefull avlastningen är och hur bra det är för barnen att ha fler starka vuxenrelationer.
Mina föräldrar är extremt delaktiga och närvarande i sina barnbarn och dom har sammanlagt 8 stycken, kommer ihåg Alla läkarbesök, prov i skolan och annat som oftast är viktigt mest för föräldrar. Vi träffas kanske en gång i månaden eftersom de bor långt bort och jag saknar körkort, men ibland blir det oftare än så. Barnen sover över titt som tätt och vi planerar in familjesemestrar tillsammans ganska ofta. Morfar är nog lite extra kul, han Snapchatar med de äldre och har byggt om trädgården till ett lekparadis för de mindre. Vi har fantastisk tur som har dom!
Ok, jättekul för Mormor och Morfar, men hur går det för Farmor o Farfar?