Elleme

Sun 4 May 16:25

13 svar

Kan inte hantera vv särbo/sambo

Särbo sen 2 år tillbaka.

Varannan vecka har vi barnvecka på varsitt håll och träffas med barnen emellanåt, men oftast ses vi inte alls dessa veckor pga jobb, barnens träningar m.m. Vardagen ni vet.

Pratar dock i telefonen varje dag och messar fram och tillbaka.

Varannan vecka när vi är barnfria är vi sambos.

Varje söndag på samboveckan är jag så nedstämd och ledsen att vår vecka är slut.

Ibland får jag panikångest och går djupt ner i ångestträsket.

Ser inte alls fram emot barnveckan och känslan är domedag liksom. Som att vi aldrig kommer ses igen.

Det är så otroligt tungt och jag orkar inte med den här känslan.

Det sätter också en slags press på ?vår? vecka att vi ska hinna med så mycket, från mitt håll och inom mig. Att vi ska få mycket tid tillsammans det bara går, ha sex varje dag, göra roliga saker osv. Men på söndagen känns det ändå inte tillräckligt, som att jag inte fått tillräckligt med tid med honom, och har vi inte sex på söndagen blir det ännu jobbigare för mig.

Är det någon som känner igen sig i det här?

Ja, jag lever med psykisk ohälsa sen barn och har separationsångest, ptsd, ångest och går i terapi och tar mig framåt med KBT.

Men jag känner mig ensam i känslan även om min psykolog och även särbo bekräftar mina känslor och vi pratar om det massor.

Vi vill flytta ihop men det är inget vi planerar att göra just nu, det ligger lite längre fram i tiden.

Anonym

Sun 4 May 17:41

#1

Du måste nog fundera på hur länge din särbo kommer att orka med detta.

Jag hade inte orkat, människor som suger energi tömmer även mig på energi. Ingen relation är värd det.

Flytta absolut inte ihop är mitt enda råd.

Anonym (4545)

Sun 4 May 17:46

#2

Låter inte rättvist mot dina barn.
Försök att leva i nuet och längta efter din särbo när du får tid över, men tänk inte att du missar något när du är med dina barn.
Du bör söka professionell hjälp med hur du tänker!

Elleme

Sun 4 May 18:19

#3

Anonym skrev 2025-05-04 17:41:28 följande:

Du måste nog fundera på hur länge din särbo kommer att orka med detta.

Jag hade inte orkat, människor som suger energi tömmer även mig på energi. Ingen relation är värd det.

Flytta absolut inte ihop är mitt enda råd.

Nu är dock min särbo en väldigt lugn, förstående och trygg man som vet att det här beror på mina tidigare erfarenheter och min ångest.
Så han bekräftar mina känslor och vi pratar om det. Han vet att jag jobbar på det, och han säger att det inte belastar honom eller suger energi från honom.

Varför ska vi absolut inte flytta ihop tänker du?

Elleme

Sun 4 May 18:22

#4

Anonym (4545) skrev 2025-05-04 17:46:14 följande:

Låter inte rättvist mot dina barn.
Försök att leva i nuet och längta efter din särbo när du får tid över, men tänk inte att du missar något när du är med dina barn.
Du bör söka professionell hjälp med hur du tänker!

Nej, jag vet. Det känns väldigt elakt att tänka så.
Mina barn har blivit såpass stora att de inte umgås med mig längre, eller behöver mig lika ofta längre (tonåringar). Bortsett från skjuts hit och dit.
Och ensamheten har blivit så påtaglig.

Jag går i terapi och arbetar med detta hela tiden.
Det går framåt men jag undrade mest om fler känner igen sig i det här.

Anonym (Ja)

Sun 4 May 19:32

#5

Ja jag känner igen det. Har det som du med särbo och mådde som du. Det blev bättre efter ca 3 år och nu kan jag bättre hantera det men tycker fortfarande att jag känner mig splittrad. Mina barn vill inte umgås med mig så mycket eftersom de är stora och jag känner mig också väldigt ensam den veckan jag har dem. Har också ångest och mår bättre när jag har sällskap av min särbo. Vi kan inte heller flytta ihop nu. Har landat I att det är såhär och att det inte går att påverka men förstår dig fullständigt., det är jättejobbigt.

Anonym (Art)

Sun 4 May 23:28

#6

Jag hade nog hellre faktiskt inte bott en hel vecka ihop varannan vecka. Tror att det är bättre att umgås ungefär likvärdigt hela tiden även om det innebär att det blir mindre av olika orsaker. klart det blir jobbigt när man umgås och är ensamma en hel vecka för att sedan bli tvärtom.

Anonym (olycka)

Mon 5 May 10:38

#7

Elleme skrev 2025-05-04 16:25:13 följande:

Kan inte hantera vv särbo/sambo

Särbo sen 2 år tillbaka.

Varannan vecka har vi barnvecka på varsitt håll och träffas med barnen emellanåt, men oftast ses vi inte alls dessa veckor pga jobb, barnens träningar m.m. Vardagen ni vet.

Pratar dock i telefonen varje dag och messar fram och tillbaka.

Varannan vecka när vi är barnfria är vi sambos.

Varje söndag på samboveckan är jag så nedstämd och ledsen att vår vecka är slut.

Ibland får jag panikångest och går djupt ner i ångestträsket.

Ser inte alls fram emot barnveckan och känslan är domedag liksom. Som att vi aldrig kommer ses igen.

Det är så otroligt tungt och jag orkar inte med den här känslan.

Det sätter också en slags press på ?vår? vecka att vi ska hinna med så mycket, från mitt håll och inom mig. Att vi ska få mycket tid tillsammans det bara går, ha sex varje dag, göra roliga saker osv. Men på söndagen känns det ändå inte tillräckligt, som att jag inte fått tillräckligt med tid med honom, och har vi inte sex på söndagen blir det ännu jobbigare för mig.

Är det någon som känner igen sig i det här?

Ja, jag lever med psykisk ohälsa sen barn och har separationsångest, ptsd, ångest och går i terapi och tar mig framåt med KBT.

Men jag känner mig ensam i känslan även om min psykolog och även särbo bekräftar mina känslor och vi pratar om det massor.

Vi vill flytta ihop men det är inget vi planerar att göra just nu, det ligger lite längre fram i tiden.

Måste vara hemskt för dina barn att leva med att deras mamma får en panikattack inför veckan med dem/utan särbon. I värsta fall för du vidare dina egna trauman till dina barn genom detta.

Måste också vara jobbigt för din särbo att ha känslan att han är den som bär hela ditt mående på sina axlar, att utan honom klarar du inte av din tillvaro. Frågan är hur länge han orkar vara den personen för dig.

Elleme

Wed 14 May 10:44

#8

Anonym (Ja) skrev 2025-05-04 19:32:13 följande:

Ja jag känner igen det. Har det som du med särbo och mådde som du. Det blev bättre efter ca 3 år och nu kan jag bättre hantera det men tycker fortfarande att jag känner mig splittrad. Mina barn vill inte umgås med mig så mycket eftersom de är stora och jag känner mig också väldigt ensam den veckan jag har dem. Har också ångest och mår bättre när jag har sällskap av min särbo. Vi kan inte heller flytta ihop nu. Har landat I att det är såhär och att det inte går att påverka men förstår dig fullständigt., det är jättejobbigt.

Tack för ditt svar. Jobbigt att du känner likadant och gjort det så länge, men jag började känna mig aningen galen när jag tänkte att det bara är jag som känner såhär.

Barnen är såpass stora att de inte vill umgås med mig men såpass små att de ändå behöver mig där. Så jag kan ju inte heller åka till honom och vara där någon längre stund när mina barn är hemma men inte vill vara med mig, och likadant för honom. Eller jag vill ju heller inte lämna mina barn själva, även om de älskar att vara hemma själva, för då känns det som att jag överger dem eller väljer han och hans barn före mina egna liksom ;).

Men det är tufft, jag vill ha honom nära jämt.

Elleme

Wed 14 May 10:53

#9

Anonym (olycka) skrev 2025-05-05 10:38:27 följande:

Måste vara hemskt för dina barn att leva med att deras mamma får en panikattack inför veckan med dem/utan särbon. I värsta fall för du vidare dina egna trauman till dina barn genom detta.

Måste också vara jobbigt för din särbo att ha känslan att han är den som bär hela ditt mående på sina axlar, att utan honom klarar du inte av din tillvaro. Frågan är hur länge han orkar vara den personen för dig.

Så är det ju verkligen inte.
Jag sitter inte och har panikångestattacker framför mina barn. Jag kan absolut säga att jag saknar honom till mina barn, men jag kan lova dig att de aldrig har fått känslan av att jag hellre vill vara med honom än dem. För det är inte så jag känner, jag vill ha mina barn OCH han nära mig jämt.

Han bär inte hela mitt mående på sina axlar och jag överlever och klarar vardagen utan honom. Men jag saknar och längtar efter honom hela tiden, som han med mig också. Bara att jag går ner djupare i det än honom, vilket han inte känner belastar honom negativt på något sätt. Hur vet jag det? Jo, för att vi pratar med varandra.
Och jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån honom varannan vecka. Skitjobbigt faktiskt.

Anonym (olycka)

Wed 14 May 10:57

#10

Elleme skrev 2025-05-14 10:53:27 följande:

Så är det ju verkligen inte.
Jag sitter inte och har panikångestattacker framför mina barn. Jag kan absolut säga att jag saknar honom till mina barn, men jag kan lova dig att de aldrig har fått känslan av att jag hellre vill vara med honom än dem. För det är inte så jag känner, jag vill ha mina barn OCH han nära mig jämt.

Han bär inte hela mitt mående på sina axlar och jag överlever och klarar vardagen utan honom. Men jag saknar och längtar efter honom hela tiden, som han med mig också. Bara att jag går ner djupare i det än honom, vilket han inte känner belastar honom negativt på något sätt. Hur vet jag det? Jo, för att vi pratar med varandra.
Och jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån honom varannan vecka. Skitjobbigt faktiskt.

Du tror inte att dina barn märker detta?
Eller att din särbo märker det och kanske inte nu, men kanske kommer att tycka att det är lite kvävande?

Varje söndag på samboveckan är jag så nedstämd och ledsen att vår vecka är slut.

Ibland får jag panikångest och går djupt ner i ångestträsket.

Ser inte alls fram emot barnveckan och känslan är domedag liksom. Som att vi aldrig kommer ses igen.

Det är så otroligt tungt och jag orkar inte med den här känslan.

Elleme

Wed 14 May 11:20

#11

Anonym (olycka) skrev 2025-05-14 10:57:41 följande:

Du tror inte att dina barn märker detta?
Eller att din särbo märker det och kanske inte nu, men kanske kommer att tycka att det är lite kvävande?

Varje söndag på samboveckan är jag så nedstämd och ledsen att vår vecka är slut.

Ibland får jag panikångest och går djupt ner i ångestträsket.

Ser inte alls fram emot barnveckan och känslan är domedag liksom. Som att vi aldrig kommer ses igen.

Det är så otroligt tungt och jag orkar inte med den här känslan.

Jag tror inte att mina barn märker av det, och i så fall pratar vi om det.
Mina barn vet om att jag har ångest och ibland är väldigt trött och känslig och att jag går i terapi för att bli bättre.
Den är söndagen innan de kommer till mig som jag blir väldigt nedstämd, då är jag med min särbo och vi pratar om det.
Så det är inget jag går runt och döljer. Vi är väldigt öppna om allting och pratar om allt. Han tycker inte att det är kvävande eller krävande.
Han förstår vad det handlar om i grunden och jag lägger inget på hans axlar.

Att jag skrev att jag inte ser fram emot barnveckan handlar inte om att jag inte vill vara med mina barn, eller att jag inte njuter av att vara med dem när de är hos mig. Jag tycker att det är jobbigt att vår sambovecka tar slut, att han flyttar ut och att jag vet att vi inte kommer att ses på en vecka.

Anonym (olycka)

Wed 14 May 11:24

#12

Elleme skrev 2025-05-14 11:20:15 följande:

Jag tror inte att mina barn märker av det, och i så fall pratar vi om det.
Mina barn vet om att jag har ångest och ibland är väldigt trött och känslig och att jag går i terapi för att bli bättre.
Den är söndagen innan de kommer till mig som jag blir väldigt nedstämd, då är jag med min särbo och vi pratar om det.
Så det är inget jag går runt och döljer. Vi är väldigt öppna om allting och pratar om allt. Han tycker inte att det är kvävande eller krävande.
Han förstår vad det handlar om i grunden och jag lägger inget på hans axlar.

Att jag skrev att jag inte ser fram emot barnveckan handlar inte om att jag inte vill vara med mina barn, eller att jag inte njuter av att vara med dem när de är hos mig. Jag tycker att det är jobbigt att vår sambovecka tar slut, att han flyttar ut och att jag vet att vi inte kommer att ses på en vecka.

Det låter väldigt krävande alltihop. Att din särbo och dina barn ska ta hand om dig och dina känslor. Men om du säger att det inte är ett problem, så är det väl så.

Anonym

Wed 14 May 16:16

#13

Anonym (olycka) skrev 2025-05-14 11:24:07 följande:

Det låter väldigt krävande alltihop. Att din särbo och dina barn ska ta hand om dig och dina känslor. Men om du säger att det inte är ett problem, så är det väl så.

Undrar bara hur länge han står ut.

Kan inte hantera vv särbo/sambo

INNEHÅLL