Hur gör man för att gråta?

När jag var barn och ung kunde jag gråta. Om det hände något sorgligt, eller livet var j*vligt så kunde jag dra mig tillbaka och gråta. Och smärtan la sig. Det var lugnande.

Sen hände en del riktigt riktigt otäcka saker. Tänk mord. Jag blev så chockad att jag inte kunde gråta, jag hamnade i "freeze mode" i två år.
 
Efter det har jag inte gråtit. Kan inte gråta. Kan känna gråten komma. Men den kommer inte ut. Kanske kan få till några hulkningar om jag verkligen försöker. Men ingen riktig gråt. Det är något som stoppar. Trots att det gått 30 år.

Varför är det så? Hur gör man för att öppna upp för gråt?  

Jag har inte gråtit "av mig själv" sedan min mamma gick bort. Jag grät knappt då heller. Jag gick liksom in i "fix-mode", jag var äldsta barnet och vår pappa hade checkat ut, så jag fick ta itu med allt fast jag bara fyllde 18 veckan innan. Det är 10 år sedan.

Men jag har funnit att jag gråter och får uttlopp för just de behoven genom att se film och serier. Inte ens nödvändigtvis sorgliga saker, det kan vara bara fina eller rörande saker. Det triggar något i mig som gör att jag gråter. Sorgliga och hemska saker funkar nästan smre för mig.

Här är några filmer/serier som får mig specifikt att gråta:
Disneys Coco (särskilt scenerna när Hernesto och senare Migel sunger Remember me)
Första 10 minuterna av Pixars Up
Pixars Inside Out (särskilt scenen när Riley kommer hem)
Filmen The Road
Filmen Good Will Hunting
Filmen Click
Säsong 5 av Buffy the Vampire Slayer (särskild avsnitten "The Body", "Forever" och "The Gift")
Säsong 1, avsitt 3 av The Last of Us (Long, long time)
Avsnitt 4 och 8 av The Haunting of Hill House (hela av 4 och Theos sammanbrott i avsnitt 8)

Det är vad jag kommer på just nu.