Han surar som en tonåring och ignorerar både mig och barnen

Skaffa absolut inte fler barn med honom.

Han är gravt undvikande i sitt anknytningsmönster vilket kommer smitta av sig på barnen. 

Han kan inte uttrycka sig emotionellt och därför stänger han av. Förmodligen pga barndomstrauman. Enda chansen till räddning är om han själv inser sina begränsningar och går i terapi, vilket han aldrig kommer vilja göra eftersom han är -undvikande.
Han är urtypen för en man som kommer att vara otrogen, om han inte redan är det. Han kommer aldrig ändra sig, ju fortare du lämnar honom desto mindre tid förlorar du. 

Finns ingen räddning. Dumpa mansbebisen. 

Är han psykopat på något sätt? Han beter sig som en riktigt divig tonårsbitch. Och att han behandlar sitt barn sådär är oacceptabelt.

Kräv att han antingen uppför sig som en vuxen och stannar kvar i hemmet/tar hand om ert barn även efter gräl, eller går han i terapi.

Han får tre dagar på sig att välja.

Ni behöver även spelregler för att gräla. Här är några förslag:

1. Inför "timeout" när ni grälar. Om ena eller andra parten säger timeout så får den andra vara tyst och så pausar man i olika rum/ hörn så att den som är för arg hinner lugna ner sig.

Den som begärt timeout är då den som ska komma tillbaka och fråga om det går att fortsätta diskussionen.

2. Innan du börjar tjafsa om småsaker, tänk efter: Är detta fortfarande viktigt om 24 h? Man måste inte alltid påtala att barnet har fel färg på mössa eller att frun tar lång tid på sig när ni ska iväg eller att tvätten inte var vikt som man önskar.

3. Man lämnar inte den andre i sticket med barn över ett gräl. Man är förälder även när man är osams med sin partner, allt annat är barnsligheter. Barn kommer att fortsätta slå sig och behöva tröst, mat eller blöjbyten även om du råkar ha grälat.

Hjälper inget annat- tänk på det som ett jobb. Hade mannen gått och lagt sig att tjura med en pärm över skallen på jobbet? Tror inte det va...

4. Vem som helst i familjen- även barn- får säga till någon som mest är grinig för att det är innan matdags: - Var tyst och ät nåt, snälla!

Man tar inga diskussioner timmen medan maten serveras, då äter man först och sen känner man efter om det faktiskt var så stort problem som det lät som innan maten. Oftast är det inte det. Jag var jättestolt över min son när han första gången sa "sluta nu och ät nåt mamma och pappa, ni är bara hungrig-sura!"

Beställ  tid på familjerådgivning
Blir lättare om man där konstaterar att någon av parterna behöver några enskilda samtal

Låter aom att han har otrygg undvikande anknytning

Mitt ex var sådan. Vi hann aldrig skaffa några barn men han gjorde likadant med hunden, som var en omplacering med okänd historia och som blev jättestressad när husse vägrade bekräfta hundens kontaktförsök. Valde att akut omplacera hunden för att rädda hennes nerver. Ångrar det bittert. Skulle skickat ut gubben istället. Försökte förgäves rädda relationen för det blir aldrig konstruktiva diskussioner när den ena alltid stänger av och vägrar prata när något blir obekvämt. 

Jag hade ställt ultimatum. Han får lösa sina mentala knutar eller leva utan familjen. Sådär kan ni inte ha det. Eller du kanske kan. Men barnen lider ju av det och det är verkligen inte hållbart. Familjerådgivning kan vara ett bra första steg. 

Haha skrattade till åt att han skulle gå och lägga sig och sura med en pärm över huvudet på jobbet. Nej där han är såklart väldigt professionell och skulle aldrig bete sig som en grinig tonåring trots att han är oense med någon kollega. 

Väldigt bra tips! Tyvärr känns han omöjlig att diskutera det här med för han verkar tycka att det är fullt normalt och påtalar alltid att han är tillräckligt gammal för att veta hur han ska hantera saker. Så himla ledsamt att han inte förstår att han gör sitt barn otryggt när han även ignorerar honom. Jag hade verkligen tyckt att det vore otäckt/olustigt om någon av mina föräldrar låg i sängen med kudden över huvudet och surade och struntade i mig när jag var liten. 

Har föreslagit det x antal gånger med motiveringen att vi måste kunna hantera konflikter på ett sunt sätt för våra barns skull. Men han vill absolut inte gå i terapi eller någon slags rådgivning. 

Silent treatment som din sambo utsätter både dig och sonen för är en typ av psykisk misshandel. Det låter inte som om din sambo inte har det beteendet för att medvetet straffa er, men i praktiken är det misshandel.

Du behöver ta ett allvarligt snack med sambon nästa gång han är på bra humör, och berätta, utan att anklaga, hur du upplever hans beteende och att även sonen, som dessutom är oskyldig, kan ta verklig skada av det. Om din sambo inte vill erkänna att han har problem och inte vill ta itu med det, skulle jag allvarligt överväga att lämna honom för att skydda barnen.