Vad vill ni veta om therians?

Hej, vad kul att se dig igen. Inget med det oroar mig. 

Så roligt att höra att du har bra fantasi, det kan vara en bra egenskap i livet.

Hur påverkar detta dig i vardagen? Eller kanske inte bara dig, utan mer generellt alla er då. Skaffa familj kanske inte går, skulle det kännas som tidelag för er att ligga med en av oss "vanliga" eller vad man ska säga?

Låter kul.

Det är inga problem, jag tänder på människor. Trots att jag har en del varglika egenheter och personlighetsdrag, så är jag ju ändå ganska mycket som vem som helst. Jag är gift med en annan teriantrop (fast en gepard). Jag har däremot haft relationer med människor som inte identifierar sig som djur också, det viktiga är att de respekterar mig som jag är. Rent juridiskt är jag bara människa, inget annat - så det bryter inga lagar att ligga med mig, alldeles oavsett hur djurisk jag kan vara i sängen. ;)

Nä, men skämt åsido... Det är mer sånt där som att jag kanske inte har ett lika starkt band till "Mänskligheten". Krockar ibland med andra om det. Jag märker att jag bryr mig mycket mer om miljön och djur, och tycker inte alls det är någon självklarhet att människor alltid är bäst och viktigast. Jag studerade biologi på universitetet, men i slutändan jobbar jag ändå på ett kliniskt lab och inte med naturen... 

Jag har små egenheter, t ex kan det hända att jag gnyr eller morrar om något gör ont. Många sådana små kroppspråkssaker som jag döljer för de flesta. När jag var yngre hade jag sämre kontroll på det där, det mest extrema var att jag en gång snubblade illa för att jag glömde bort att jag sprang på två ben och inte fyra och fick en spricka i tån. Lärde mig en läxa om att ha lite fokus under gympalektionerna, antar jag!

Och ibland är jag missnöjd med min kropp, just för att det är en människokropp! Jag har hittat mina sätt att hantera det. 

Barn har jag inte. Det finns många anledningar. T ex är jag inte den moderliga typen, helt enkelt. Men att det är "fel art" bidrar definitivt. Skulle jag kunnat föda vargvalpar har jag ju gjort det! Men en del teriantroper har barn, och vad jag förstått det som så vill de inte påverka sina barn för mycket. Så de kanske säger något i stil med att "det här djuret är viktigt för mig", och spenderar mycket tid i naturen med sina barn, men inte mer.

Men du är trots allt väl införstådd i att ditt och din pojkväns djur bara finns i er fantasi? Som någon sorts 24/7 roleplay?

Har du någon diagnos? 
Har du några psykiska besvär eller har haft?
Hur vet du hur det känns att vara ett djur? 
Finns det folk som tror att de är fåglar och att de kan flyga men glömmer bort att de inte har vingar? 

Obs, det här är seriöst ställda frågor. 

Rollspel vore det ifall det var medvetet på något plan. Jag sysslar ganska mycket rollspel och skillnaden är stor. Rollspel gör man ju för skojs skull och kan lägga av med när som helst.

Sen vet både jag och min man att vi på ett objektivt, materiellt plan inte kan bevisa något. Fysiskt är vi ju 100% människor. 

Men låt oss kalla det för en önskan (att vara de djur vi känner oss som) och en sammanfattning av en massa små konstiga egenheter som råkar matcha dessa djur. Det kräver ingen tro på något övernaturligt. Om en person önskar att hon var född som varg istället för människa, och sen känner för att yla, jaga hjortdjur, slicka sin partner i ansiktet, bita i självförsvar, morra vid ilska, gny vid smärta, osv osv - är det väl inte ett dugg konstigt att sammanfatta den upplevelsen som "det där är en vargperson"?
Nej, jag t o m sökte mig till en neuropsykiatrisk utredning eftersom folk så ofta frågade mig det. Ingen diagnos som kan förklara detta. Jag har varit deprimerad pga stress på jobbet förut, och har en rädsla för getingar som kanske kan kallas för en fobi, men det är ju inte riktigt relaterat. 

Det finns ett statistiskt samband mellan autistiska drag och teriantropi. Inte att alla är autistiska eller så, men kan vara värt att känna till. Men vi mår i genomsnitt lika bra som resten av populationen:
irep.ntu.ac.uk/id/eprint/34612/1/12131_1131a_Roxburgh.pdf


Forskningen har ännu inte kommit fram till vad som orsakar den här identiteten.

Jag kan ju inte VETA att en faktisk varg tänker och känner på samma sätt som jag. Men när jag jämfört mina konstiga "djuriska egenheter" med olika djur, så är varg (eller möjligen prärievarg) det som beskriver det bäst. Det är också ett sådant utseende som jag ofta önskar att jag skulle ha, med en lång nos med vassa tänder och päls osv. Man kan väl aldrig veta med säkerhet vad en annan person tänker och känner. Kan en person som är född som man med 100% säkerhet veta att han känner sig som en kvinna? Tja, har han en stark önskan till att inte ha en penis och skägg och istället ha fitta och bröst och bli tilltalad som en kvinna, skulle jag säga att han "känner sig som en kvinna". På liknande sätt känner jag mig som en varg, men jag har inget annat alternativ än att leva som människa. Gå till jobbet, betala skatt, laga middag osv.

Det finns folk som anser sig vara fåglar. Har aldrig hört om att de skulle råkat hamna i någon olycka pga det. Däremot känner jag till ett fall där en svan-person också hade anorexi, och där kan man fundera ifall det fanns en koppling. Fåglar är ju, som känt, väldigt lätta. Men vi har tyvärr tappat kontakten.

Intressant! Hur länge har du känt så här? 
Det där med hur en man kan veta hur det känns att vara kvinna tänker jag inte är samma sak eftersom det inte handlar om en annan art utan om kön där vi är socialiserade osv. Men du har ju rätt i sak att man aldrig kan veta hur någon annan känner sig. 

Det finns tecken från tidig barndom. Det är ju t ex helt normalt småbarn att springa efter stadsduvorna, men jag tror de flesta gör det för att de tycker det är kul att se dem flyga iväg. Min mamma tyckte det var oerhört pinsamt att jag vill ÄTA duvorna. Jag minns också att på dagis (som det hette då), så tyckte jag barn som lekte djur "gjorde fel" när de gick på alla fyra genom att krypa med knäna i backen.

Men mer aktivt funderat på detta, och känt att en önskan att ha en annan typ av kropp, har jag gjort sedan högstadiet. Vad kan jag ha varit, 14? Jag antog att jag var någon slags misslyckad varulv som inte inte kunde förvandla mig. Försökte hitta svar genom att läsa om varulvar och liknande i böcker. Men jag är ingen våldsam person, så kände inte igen mig i allt det där skräckinjagande... Drygt ett år senare hittade jag likasinnade, men väntade tills jag var 18 innan jag faktiskt började skriva med dem. Ville se ifall mina vargkänslor gick över först, innan jag introducerade mig själv på forumen.