Trygghet eller passion?

Frågan är inte vad som är rätt eller fel, frågan är vad du vill med en relation?
Jag har passerat 60 och lever sedan 8 år i en kärleksfull och passionerad relation. Trygghet är för mig det som försäkringar ger, relation ger passion, längtan, glädje och ett skönt pirr.

Jag vill väl ha både och. Hela paketet. Men av erfarenhet har de passionerade inte gett mig trygghet utan att jag mått ganska dåligt i de relationerna då jag bara verkar känna passion mer mindre stabila personer. Har aldrig haft passion med någon som varit bra för mig, tyvärr. 

40-50?
Det var diametralt stor skillnad på detta tioårsspann för mig.

 Till frågan då, det finns inget solklart svar. Det är upp till var och en att avgöra. 

Personligen är jag hellre singel än att ha en partner som "duger". I yngre år accepterade jag mer, idag närmar jag mig 60 och "behöver " inte en partner.  Jag ärmed min särbo för att vi delar en djup kärlek och trivs ihop.

Samboskap är uteslutet numera,  för 20 år sedan var det tvärtom. Under åren har väl särbosidan vägt över mer och mer. 

Man kan få både och även i en sund relation som äldre . Det gäller bara att bryta gamla mönster och hitta nya sätt att se viktiga egenskaper och prioritera dom högre. En sund relation där man får vara sig själv tenderar att resultera i stark passion också  
Som ung var ju passion ett sätt att maskera röda flaggor och man satte likhetstecken mellan kärlek och passion. Men det är ett farligt och destruktivt sätt. 

Du ska inte nöja dig, tvärtom ska du höja kraven ännu lite mer så du värderar sunda relationer högre och därmed få passion på köpet. 

Då är frågan om det verkligen var passion du kände eller om det fanns något i deras beteende som triggade dig.

Att känna starkt behöver inte vara passion utan det kan handla om ens egna nojor och anknytningsproblem. Man försöker förgäves läka något eller så är det något destruktivt som känns bedrägligt bekant. 

Att tröttna när det börjar kännas tryggt och inbilla sig att man vill ha mer passion kan ju också handla om rädsla för närhet. I en komplicerad relation så uppstår inte den där riktiga närheten som man får när man slappnar av med någon och känner sig hemma. 

Jag är 53 och har lagt relationer bakom mig men ibland saknar jag att ha sällskap i livet. 

Jag drömmer/drömde om en trygg relation där vi kan dela de små sakerna, resa och dela varandras intressen. Det sista jag vill ha är drama och ont i magen. 

Jag har vänner och ett vuxet barn men ingen att luta mig mot när jag kommer hem efter en tung dag eller som jag kan berätta om småsaker för. Det kan jag sakna. 

Det fanns en man som jag trivdes så himla bra med i vardagen. Det bara flöt på och vi hade så trevligt ihop, ingen friktion, bara feelgood men jag var inte redo då på grund av andra problem i mitt liv. 

Det vore fantastiskt att ha men vägen dit med dejting etc. lockar inte mig. Det är en liten sorg att jag inte fick uppleva den där känslan av att vara ett team som vissa par har efter många år tillsamman. 

Det att det inte spelar någon roll hur gammal man är, båda har sin del i en relation.

Jag är  fel  målgrupp så du får bara en reflektion, att du öht tänker som du gör är en red flag. Inte rätt mot din partner som blir någon slags reserv, du riskerar att leta fel och gå runt och undra om den stora passionen finns därute. Du måste känna att han är The One även utan det passion du drömmer om, annars släpp det.