Anonym (Råd) skrev 2025-05-22 08:14:01 följande:
Vet inte vad jag vill
Hej alla, vet inte om jag har valt rätt kategori till denna diskussionstråd.
Har mått skit senaste månaden och behöver lite råd.
Vi bor idag i en bostadsrätt, första bostadsköpet som vi har gjort och har bott här i ett antal år. Efter att vi fick barn har jag känt att lägenheten börjat bli trång och jag har längtat efter hus. Har tränat efter husen i området som vi bor i. Har under de senaste åren inte känt mig nöjd med vår lägenhet och velat flytta. Sen har jag sett fram emot en trädgård där barnen kan springa runt i osv.
Nu har vi äntligen köpt hus och ska sälja vår lägenhet men då mår jag skit? Jag känner mig nykär i vår lägenhet och gråter för att vi ska sälja och att någon annan kommer bo i lägenheten istället för oss. Har glömt bort alla anledningar till varför jag velat ha hus och känner att vi visst kunnat bo kvar i lägenheten, att den inte alls är så trång som jag känt osv.
Min sambo har varit nöjd med lägenheten och den stabila ekonomin, jag har varit drivande i husköpet och nu ser han att jag bara gråter och vill bo kvar. Varför är jag så här? Varför kan jag inte bara se fram emot flytten? Vet inte vad jag vill med tråden men kanske få höra att jag inte är ensam och att detta är normalt?
Hur är du i övrigt? Är du en person som vanligtvis börjar tvivla över dina beslut när de väl är fattade? Jag känner personligen igen mig till 100 % i det du beskriver - varenda jävla gång jag fattat ett lite större beslut har jag jätteångest och tror att jag fattat helt fel beslut, oavsett vad det är. Jag har lärt mig att resonera med mig själv när det händer; det gör inte ångesten mindre, men jag kan ändå påminna mig att den inte är verklighetsförankrad och att den kommer att gå över. Om du aldrig tidigare varit med om det här; om du i alla andra liknande situationer alltid varit rationell och grundad är det ju däremot lite förvånande ? i så fall lutar jag nog mer åt att du, precis som Tow2Mater var inne på, kanske är gravid? Alternativt genomgår nån form av hormonbehandling, lr annat som fuckar med dina hormoner.
Som svar på dina frågor om du är ensam, och om det är normalt att känna så här vill jag säga att (i) du definitivt inte är ensam - vi är väldigt många som funkar på det här sättet (tyvärr, för det är jävligt jobbigt), och (ii) det ju beror på vad man menar med normalt; om man menar det i betydelsen 'något som majoriteten av alla människor upplever' så njae - då är det väl inte helt normalt, men om man snarare menar det i betydelsen att det är nåt som kan drabba vem som helst, utan att den för den skull är sjuk/har någon (allvarlig) diagnos - ja, då är det helt normalt.
Hoppas att det lättar snart, och att du kan få känna glädje och förväntan i stället.
Skickar massor av styrka! ❤️
