Kommer aldrig lyckas skaffa mig en familj

Tragisk uppväxt, levde ut mer än vad jag ville som 20 åring. Gick i celibat därefter. Idag träffar jag ingen. Lever instängt i mitt hem skyddad från allt. Inser att jag är för förstörd. Just nu studerar jag lite, och måste ändå säga WOW, så många vackra kvinnor det finns där ute!

Förstår inte vad som hände med mig. Jag är en snäll man och jag vill alltid väl. 

Men någonting har gått fel. Några kvinnor kan titta nyfiket in mig (än mer nu faktiskt fast jag vantrivs i min 13 15 kg för stora kropp. Men jag ser när de slänger blickarna på mig från sidan. Men det blir inte mer än så. Jag kan briljera och lyfta taket, så länge jag inte har fokus på den som tittar in mig. Dom blir nyfikna, men nej, jag försöker inte längre ens. 

Jag har varit med så vackra kvinnor att jag i princip bett dom döda mig eller sagt att nu kan ag dö för då skulle jag dö lyckligt åtminstone. Jaja, inget man ska säga till de, jag vet. Men jag gjorde det vid 2 tillfällen ändå för länge sen. 

Mitt liv ör kört. Är en loser snart närmare 40. Inga vänner jag umgås med, utan kanske bara träffar 1 ggr per år delat på 2 stycken vänner. Inget mer. Ingen familj ingen släkt ingenting. Vet att jag är oönskvärd för alla de som söker glädje, lyxresor, och ett fantastiskt liv. Jag har inget att erbjuda, så jag dissar de få som visar extremt intresse (mer än bara blickar).

Finns inget med mig som skulle kunna uppfylla någon kvinnas alla önskningar. 

Förstår inte riktigt vad som hände. 

Jag sa iallafall till min pappa när jag var ca 12 år " tänk om jag adldrig finner mg någon att skaffa familj med " 

Han svarade, jo det kommer du att göra, du är en sådant ordentlig och fin grabb så tänk inte på det.

Jag svarade, men jag är inte som de andra. Jag mår för dåligt. Min nivå kommer aldrig i närheten av andras nivå".

Mn han menade på att det inte var något problem. 

Visst, något får ju kvinnor att bli nyfikna. Men det är långt ifrån tillräckligt. Jag vet inte någonting längre...

Man kanske bara skulle ge upp allt.

Tror du ser problem där du inte borde se problem.
Så, ändra inställningen du har till saker och ting så ska du se att det ordnar sig.

Tack för ditt inlägg och ditt försök. Men tyvärr tål jag inte Mr Bean. Tycker inte ens att han är rolig alls faktiskt till 99%. 

Problemet är också att det inte bara är "att söka hjälp". Jag är någon som skulle ha fått expert hjälp på traumarehabilitering redan som 8-16 åring. Idag närmare 40. Vad ska man säga, finns inte så mycket mer att säga. Förutom att inte kommer någonsin förstå en. De flesta upp till 98-99% hade själva inte ens överlevt eden uppväxt jag hade. Så "sök hjälp" känns mer som ett hån av någon som aldrig någonsin kommer kunna förstå, då personen inte hade levt om den hade varit med om det jag har varit med om, med all säkerhet minus egentligen mindre än 1 %.

Skrev 1.2 för att vara snäll.

Haft bästa vänner som tagit sina liv och de var snarare med om ca 2-5% av vad jag har varit med om.

Finns en medicin för mig som lyfter mig och får livet att fungera, men den blir jag straffad för om jag använder mig av. Och jag kan inte flytta utomlands, där den "medicinen" blir allt mer laglig.

Man vill inte hjälpa men vill behandla symptom i det här landet. Men inte grunden (vad jag har varit med om iallafall). Har jag fel? Vänligen visa mig den rätta vägen då. Men en vanlig psykolog eller psyk är verkligen inte det rätta svaret.

Tror du ser problem där du inte borde se problem.
Så, ändra inställningen du har till saker och ting så ska du se att det ordnar sig.

Tror du ser problem där du inte borde se problem.
Så, ändra inställningen du har till saker och ting så ska du se att det ordnar sig.

Jag försökte när jag var 22 att ändra inställning. Men Det dåliga måendet i det avgrunds djupa mörkret existerade ändå. Jag försökte vara social. Alla visste vem ajg har. Alla gillade mig. Men de utnyttjade mig också. Det gick som en kristallglas skål i golvet helt enkelt. När jag försökte stå på mig och säga ifrån och ifrågasatte " vad har jag med det där att göra" så flydde dom och började snacka dåligt om mig. Killarna var ofta svartsjuka och avundsjuka på mig, både till utseendet, leendet skrattet och alla unga kvinnor som var intresserade av mig. 

Men jag saknade genom allt detta min första kärlek. Sedan träffade jag en annan som blev nästintill på delad 1:a plats. Men ja, jag hade inte brist på om man säger så. Vill inte skryta så säger inte mer än så, men det blev helt enkelt för jobbigt till slut. Allt jag ville var ju att skaffa mig en kärnfamilj. Men fann aldrig det. Och mådde dåligt då jag saknade den första riktiga stora kärleken.

Den andra var en ängel hon med men hon var en ängel för alla stackars satar, så kunde inte vara arg på henne för det, för annars hade jag aldrig träffat henne själv.