Partner med ADHD hur mycket ”barnvakt” ska man vara

Svar: Man har inte en relation där man känner sig som en förälder till partnern. Man ställer lite krav på partnern, på relationen.

De flesta med npf lär sig strategier för att hantera vardagen, i alla fall de som är lämpliga att ha ett förhållande med. Hur skulle de annars klara sig som singlar?

Det betyder inte att de fixar allt perfekt. Men behöver partnern ständigt påminna eller styra upp, är något fel. 

Min syster var tillsammans med en sådan. Alldeles för länge, om du frågar mig. Han var verkligen som ett stort barn. Tillslut fattade hon det själv och dumpade honom.

Hennes nuvarande särbo har också ADHD. Jag fick veta det nyligen. Hade aldrig kunnat gissa det. Han är äldre och mognare, har hus och jobb, har hittat strategier för att kanalisera all sin energi, har koll på ekonomin osv. Syrrans ex hade varken det ena eller det andra.

Hennes nuvarande är social, omtänksam och generös. Slarvig och glömsk ibland säger syrran, men inte extrem. Vem är inte slarvig och glömsk emellanåt?

Hennes ex var bara ansvarslös. 

Personen måste ju vara högst delaktig i att finna strategier. Visst kan man behöva göra lite extra periodvis men det går att minimera mycket.

Strategier!
Man får ta ansvar för att hitta strategier och förlite sog på sig själv.
Jag hade aldrig levt med någon jag behöver ta hand om.

Mitt ex har adhd. Det fungerade jättebra mellan oss fram tills vi fick barn. Då fu Kade inter hennes strategier längre och jag fick va förälder till tre barn istället för två. 
I slutändan så var det hon som lämnade mig. För en annan man som tydligen också har adhd. Och tre barn... 

Min syrra och hennes särbo har inga gemensamma barn. Det gör mycket tror jag. Plus att de har varsitt hushåll, stabil ekonomi, ordning på livet. Det klart att de stöttar och hjälper varandra som man gör i ett förhållande. Men hon behöver inte ta hand om honom mer än han tar hand om henne.

Han har en vuxen dotter från ett tidigare förhållande. Var ganska ung när han blev pappa och har inte levt med barnets mamma sedan dottern var liten. Han säger att han hade mer problem med sin ADHD när han var yngre. Men han verkar ha varit en bra pappa och han och hans dotter har bra kontakt. 

Håller med ovanstående. Man ska inte bara ?barnvakt? alls åt sin partner. Man kan stötta och hjälpa med vissa saker, men bara till en viss gräns. Annars blir det ingen jämbördig relation.

Kräv att personen tar hjälp och stöd utifrån om det behövs. Kurator, boendestöd osv.

Som jag ser det så är det ett givande och tagande i relationer och det bör vara ganska jämnt i slutänden för att det ska vara hållbart i längden. Med det sagt så är det också rimligt att använda sig av parternas styrkor och minimera deras svagheter.

Jag håller tex i den övergripande planeringen, för om det skulle falla på min partner så skulle han behöva ägna väldigt mycket mer tid och energi åt det och han skulle dessutom göra ett riktigt uruselt jobb. För mig är det inget större åtagande och min man kompenserar genom att göra mer av annat.

Jag har ansvaret för budgeten och att räkningar och bankärenden blir omhändertagna. 

Vi har också en generös budget för borttappade solglasögon, nycklar, mössor och allt annat som inte direkt sitter fast.

Min man är impulsiv, drivkraftig och har alltid massor för sig. Han är social och väldigt framgångsrik på sitt jobb och har alltid tusen roliga projekt på gång. Det är hans styrka och här kan jag stå tillbaka lite, ta det lite lugnare och följa med i hans spår. Mitt liv är tusen gånger roligare och mer intressant tack vare honom.

Jag vet att min man vill mitt bästa och gör sitt allra bästa för att göra mitt liv så bra som möjligt. Han jobbar aktivt med strategier som minimerar hur hans adhd påverkar familjen, och anstränger sig verkligen till det yttersta för att ta sitt ansvar i vardagen. Slarv och stök blir det förstås en hel del, men jag ser hur hårt han kämpar i sina försök att minimera det. 

För att svara på frågan i ts, så tror jag att jag kan gå ganska långt i att stötta min partner, så länge jag känner att han i sin tur gör sitt bästa och tar sitt ansvar för att hantera sin adhd.

Kan anses vara lite väl kärvt och hjärtlöst att kräva saker av en person med AD/HD. Men jag undrar just.

Jag känner två personer som skötte sig skapligt fram tills att de blivit utredda och diagnosticerade. Sen var det som att intyget blev deras frikort och ursäkt för allt. De blev omöjliga att ha att göra med.

Den ene av dem (som jag hade en kortare relation med) var i själva verket lite av en skitstövel, men jag ville alltid tro att det var hans npf som spökade och lät honom komma undan med det. Det var fel, insåg jag i efterhand. Jag hade kunnat kräva mer av honom och borde gjort det.

Ja, det blev som sagt inte långvarigt...

För att svara på rubriken: Ingenting.