Hej igen,
Jag återvänder till den här tråden eftersom det här är något som påverkat mig djupt. Det känns lite som att gå igenom ett uppbrott från en kärleksrelation ? smärtan, saknaden, förvirringen. Jag försöker gå vidare, verkligen, men det är svårt. Jag vet att många reagerar med att säga att "de var inga riktiga vänner", och jag förstår den reaktionen. Men det var människor jag tyckte om, ett gäng jag trivdes med och umgicks med regelbundet.
Igår träffade jag för första gången på länge ett annat sällskap. Jag hade anmält mig som hjälpare hos en granne/bekant som behövde assistans (jag undviker att gå in på detaljer för att inte röja vem jag är). Där mötte jag flera grannar, och efteråt blev det lite socialt häng som tack. Det kändes fint ? jag träffade nytt folk och vi hade trevligt. Men trots det gnagde känslan: Jag kan träffa nya människor. Men jag saknar mitt gamla gäng. Jag klarar av att umgås med andra, men sorgen och tomheten efter dem finns kvar.
Vad jag har märkt är att jag är ganska omtyckt i området. Jag brukar inte umgås med grannar på fritiden, men jag har varit aktiv som volontär i olika sammanhang ? allt från Hyresgästföreningen till lokala aktiviteter, ända sedan jag flyttade in. Det har gjort att jag lärt känna folk. Inte så att vi är nära vänner, men det finns en ömsesidig respekt. Igår var faktiskt första gången jag kände att jag umgicks med grannar som vänner, även om det troligen inte blir något regelbundet.
Det är ändå tydligt att jag är uppskattad ? både här i området och från tidigare jobb och uppdrag jag haft. Jag har ofta fått höra positiv feedback, samma typ av uppskattande kommentarer varje gång.
Men just därför känns det extra tungt nu. Jag börjar undra om någon eller några haft något emot mig. Någon som kanske känt avund eller ogillat mig ? och sedan spridit något rykte. Något har hänt. Jag hade visserligen ett bråk med en nära vän, en kvinna jag känt i flera år, som senare började prata illa om mig. Men det gick väldigt snabbt för flera andra i gruppen att helt klippa kontakten. Det känns som att det måste ha funnits något mer bakom.
Jag tror inte att hon agerade ensam, utan kanske blev påverkad av någon annan ? någon som ville få mig att framstå som boven. Bråket mellan mig och henne började innan jul. Jag stod inför ännu en ensam jul, vilket var tufft. Jag har alltid funnits där för andra, både känslomässigt och praktiskt ? till och med ekonomiskt ibland, helt utan krav.
Men när jag själv befann mig i en sårbar situation, så kändes det som att hon började dra sig undan. Hon ville "ta en paus", sa hon. Ville umgås ? men ändå inte. Det blev konstigt. Och missförstånd uppstod, som om jag sett henne som min enda vän, vilket inte stämde. Jag försökte förklara, men det blev bara värre. Hon pratade till mig på ett sätt som gjorde att jag kände mig förnedrad. Och plötsligt var allt bara förstört. Sedan började hon prata med andra i gruppen, och ytterligare en vän drog sig undan. Vi har inte kunnat prata sen dess, även om han inte sagt det rakt ut.
Det är uppenbart att rykten har spridits.
Jag kan inte låta bli att misstänka att det finns någon i gruppen som ville få bort mig. En person som kanske kände sig hotad av att jag var omtyckt. Det finns en kille som kom in i gruppen relativt sent. Han var ofta avvisande och nedlåtande mot mig. Jag misstänker att han helt enkelt inte ville ha mig där. Kanske var han osäker eller ville själv ta plats, och såg mig som ett hinder. Och han lyckades. Nu sitter jag här ? utanför.
Jag vet att jag inte är helt ensam. Men det är ändå så det känns. Grannar är grannar, kollegor är kollegor ? men det där gänget, den gemenskapen jag hade, det är det jag saknar.
Jag vet att många tycker att jag borde gå vidare. Men det gör ont. Att bli avvisad av folk man inte ens känner ? att bli blockerad på sociala medier av personer jag knappt pratat med ? det gör fruktansvärt ont. Jag är ganska aktiv i kyrkliga sammanhang och har märkt samma sak även där.
Jag ber om ursäkt om jag upprepar mig. Jag har bara ingenstans att riktigt vända mig. Jag känner mig vilsen.
Jag funderar på att skriva ett sms till någon i stil med:
"Jag har alltid ställt upp och funnits där för mina vänner. Men nu när jag själv är i kris känns det som att ingen finns där för mig. Alla är bara tysta ? eller borta."
Jag har redan skickat något liknande till en tidigare vän och bett om att få träffa alla och prata. Om det cirkulerar ett rykte om mig, måste jag få veta det. Jag nämnde till och med möjligheten till en polisanmälan för förtal ? inte för att hota, utan för att visa att jag menar allvar. Jag måste få veta vad som faktiskt har hänt.
Nej, jag tror inte den kvinnliga kompisen är den huvudsakliga orsaken. Min magkänsla säger att det handlar om den där killen. Han som var ny i gänget och som behandlade mig kallt. Kanske såg han mig som ett hot. Kanske kände han att om jag försvann, skulle han få mer utrymme. Jag märkte den attityden redan innan jul.
Så ja, nu sitter jag här. Känslan av ensamhet är överväldigande.
Och jag vet ? man kan träffa nya människor. Men ibland vill man bara ha tillbaka det man förlorat.
