BF februari 2026 🌷

Jag väntar också en sladdis, där yngsta syskonet kommer vara 9 år då bebis beräknas komma😊 
blir lite som att börja om då livet på ett sätt är rätt enkelt med stora barn, men samtidigt ser jag fram emot det och tycker det ska bli så mysigt också! 

nu är min största oro att det ska vara något fel, att graviditeten stannat av eller att det visar sig vara några avvikelser på bebisen. Går in i vecka 15 och ska på ultraljud i början av veckan, så håller tummarna att allt får se bra ut! Jag är fortfarande för ung för att bli erbjuden nipttest via regionen, och vi tänker nog inte betala för det själv om ultraljudet ser fint ut. Skulle det vara någon avvikelse på något sätt tänker vi nog om.. 

så tråkigt att läsa att du inte kunnat känna glädje ännu, hoppas det blir mindre rörigt för dig så du kan få njuta och vara glad över eran sladdis♥️ har du fått någon hjälp från vården? annars kanske det är bra att ta upp med din barnmorska så du kan få hjälp. Det är ju inte meningen man ska behöva bära på ångest när man egentligen vill och ska känna glädje♥️

Jag såg detta efter jag skrivit. Det låter väldigt tufft ❤️ vad hemskt att pappan har den inställningen. Jag tror inte det förstör de andra barnens liv, det beror väl på vad man tycker är viktigt att ge sina barn. Så hade vi också kunnat se det men man väljer ju hur man ser på saken. Jag var dock i en liknande sits för ett par år sedan, blev gravid med tvillingar precis när räntorna steg och elen var jättedyr. Vi behövde investera i huset för hade köpt ett äldre hus som behövde massa kärlek, bara för att kunna ha plats för befintliga och eventuellt fler barn fick vi välja ett större hus som inte var i så bra skick från start. Tyvärr var min sambo då likadan som din verkar vara nu, sa samma sak om hur det skulle göra vi fick sälja huset med brakförlust och flytta in i en liten lägenhet i ett sämre område med alla barn för att kunna överleva. Jag grät dagligen för jag visste det troligtvis skulle bli abort för han var så tvärt emot. Dessutom var jag själv jätterädd att vänta tvillingar med mina ihopsydda magmuskler och flera bråck som jag lagat efter tidigare graviditeter. Jag behövde verkligen hans stöd för att våga och dessutom kändes det inte som ett alternativ att bli ensam med tvillingar. Jag gjorde abort då men tänkte på de små liven (vi fick se dem) varje dag tills nu. Varje missfall har jag varit så bitter på det beslutet och på min sambo som pushade mig till det. Om allt går bra med denna kanske jag kommer över det men jag kommer aldrig glömma det. Aldrig ångrat något så djupt i hela mitt liv. Jag tror aldrig min kärlek till min sambo kommer bli sig riktigt lik igen efter detta. Ibland älskar jag honom ganska mycket och relationen går från ok till ba men känslorna blir nog aldrig som tidigare efter att han utsatte mig för det.

Vad tufft det låter att han inte pratar eller tröstar 😢 Hoppas bebisen är ok trots allt ❤️ har en vän som var fruktansvärt stressad genom sin graviditet (lämnade pappan pga fysiskt och mest psykiskt våld, fick sedan skyddad adress etc). Hon var också orolig för hur det påverkade bebisen men den blev helt perfekt och världens gladaste charmtroll trots allt. Hoppas det blir samma för dig. Jag har också varit stressad några gånger under graviditeten (svårt att undvika när livet rullar på, förlorade exv en katt i förrgår vilket var så sorgligt för hela familjen och veterinärkostnader på det vilket jag egentligen inte hade råd med, har även varit på anställningsintervju och litet annat). Försöker tänka att det inte påverkar bebisen. Man måste ju fortsätta leva och kan inte isolera sig från allt obehagligt och så har det alltid varit. Men såklart bäst om man mår bra, om inte för framtiden så för stunden och för dig.

Vad härligt att barnen längtar ❤️ jag förstår det med resor och äventyr man inte kommer kunna göra lika lätt. Vi kommer göra en resa i höst för att skapa minnen, vem vet om äldsta nästa höst börjar på universitetet och det blir kanske inte så lätt att resa tillsammans. Vi har rest väldigt litet och det beror på att vi har fler barn och djur ?istället?. Men jag vet inte om det är så illa, tycker de blir riktigt bra ändå. Fördelen med att resa är att man kanske blir tighta när man upplever saker tillsammans. Men då får man kämpa för att göra mysiga enkla saker tillsammans hemma eller i närheten också och gör man det tror jag inte man går miste om så mycket även om det inte är lika mycket att skryta om i skolan. Det viktiga för barn (som jag tänker) är att känna sig älskade. De enkla saker vi gör som familj blir desto viktigare för dem och de är alltid tacksamma och glada för små saker. Det vet jag inte om de skulle varit om vi gjort coola saker hela tiden. Jag har inga planer på hur vi gör med semestrar i framtiden eftersom vi inte varit så bra på det innan heller, men tar det som det kommer. Går det att resa gör vi det när vi känner för det, blir det för svårt eller dyrt gör vi något annat. Ska fokusera på en mysig vardag och kärleksfullt hem för det tror jag mest på.

Min förhoppning är att kunna vara mer närvarande. Jag har fokuserat alldeles för mycket på mitt jobb de senaste åren och inte varit så närvarande som jag vill i familjen. Nu kommer någon av oss i alla fall vara där nästan alltid. Jag har längtat mycket efter att jobba mindre och få mer tid hos barnen. Sedan kanske man inte hinner göra så mycket aktivt anpassat för tonåringar men vara närvarande och tillgänglig är nog riktigt bra det med. För mig kommer det göra en stor skillnad att inte behöva lämna hemmet lika mycket och inte kunna välja jobbet slentrianmässigt eller för jag tror chefen vill att jag ska lägga fritid på jobbet. Men det är klart, man behöver fortsätta vara medveten om att de fortfarande behöver få vara ens små barn när de behöver fast de är så mycket större. Jag ska försöka ha det i medvetandet, inte krama och pussa dem mindre eller tycka det de går igenom är mindre viktigt. Det är väl iof alltid så när man får ett barn till, vare sig den ?stora? är två år eller 17. Det jag ångrar mest är att annat utanför familjen och barnen fått ta för mycket utrymme och det får det bli slut med nu.

Mina barn är glada och förväntansfulla, särskilt yngsta som bett om ett syskon i flera år. De äldsta tar det med ro, men de vet också vi har förlorat graviditeter så de vågar nog inte tro helt. De är väldigt beskyddande om mig och kramar mig mycket vilket är fint. Äldsta är mest intresserad av att börja leva sitt eget liv ett steg i taget så han är nog inte så orolig för att vi inte ska kunna hitta på lika mycket som är roligt för honom. Mellansonen har också en massa egna intressen som han är engagerad i och kommer fortsätta med. Det är mest yngsta som påverkas i sin situation, men jag tror faktiskt vi kommer spendera mer tid med honom. Han är nog mer ensam när vi jobbat mycket och storasyskonen haft sina saker. Han älskar småbarn (även om jag förstår det inte alltid kommer vara lika kul när man har ett hemma) så min förhoppning är att han kommer haka på oss en hel del.

Jag längtar massor. Det jag inte längtar efter är förkylningar (kom på det här om dagen), dåligt samvete vid vab (ska göra allt för att sluta ha dåligt samvete för att jag har en familj och jobbet inte kommer först, det är nödvändigt att jag tränar på) och att stressa till förskolan före och efter jobbet. Det dåliga samvetet är det jag verkl inte tyckt om. Jag ska försöka att inte stressa men ibland kommer man ju göra det om man har ett viktigt morgonmöte och det blir inte kul, särskilt om man blir sen och det blir pinsamt. Det är till 90% kombon jobbet och föräldraskapet jag inte ser fram emot att göra om eller fortsätta med, men det kommer på köpet. Sedan vet jag att vaknätter och skrik kan vara enormt påfrestande också. Men jag ser fram emot att göra alla småbarnssaker på nytt - måltider, gå med vagnen och prata med varandra, alltid vara tillsammans, lekparken, biblioteket, upptäcka allt för första gången och gos. Den här gången är min föresats att inte stressa utan verkligen njuta av nuet och lita på att det blir bra. Hade jag vetat hur fina befintliga barn skulle bli skulle jag tagit det mycket lugnare och stressat mindre när de var små. Jag la så stora krav på mig helt i onödan och det ska jag inte göra nu - jag ska bara njuta av att vara med denna, vara närvarande för alla barnen, visa alla att jag älskar dem och göra mysiga saker (och det nödvändiga). Hur känner du inför allt detta? Har du någon strategi och något du vill göra annorlunda eller samma?

Fy vad ledsen jag blir när jag läser om hur du har det 💔 Finns det någon du kan söka stöd hos? Har du en bra barnmorska? Tänkte om du genom henne kan få träffa läkare och bli sjukskriven av psykosociala/psykiatriska skäl, samt få en samtalskontakt? Låter verkligen som att du behöver få emotionellt stöd i det här svåra och förhoppningsvis hjälp att också börja känna lite glädje över det kommande barnet. Jag tror inte alls det är någon fara för fostret att du mår som du mår, det växer nog på och utvecklas som det ska ändå, men DU förtjänar att må så mycket bättre! Låter som att du har hamnat i en kris och en depression, och risken är att det fortsätter och leder till förlossningsdepression längre fram. Du är värd att få må bra och inte bära på så mycket oro. Usch, tycker verkligen så synd om dig! ❤️

Hej alla! Ännu en fråga om NIPT. 😄
Ni som gjort NIPT-test har ni gjort ett ?grundtest? som screenar för de tre vanligaste kromosomavvikelserna likt KUB eller NIPT-test som screenar alla kromosompar? 

Det är fasen inte enkelt att navigera i allt!