Svärföräldrar
Svärmor, jag är ledsen om vårt samtal häromdagen blev aggressivt och irriterat från mitt håll. Jag vet att jag hade kunnat framföra mitt budskap på ett mindre otrevligt sätt men jag hade laddat för det där samtalet i åtta månaders tid och var nog påväg att explodera.
Jag vet att vi i princip alltid haft våra meningsskiljaktigheter. Vi har nog haft svårt för varandra från start men jag har känt att du/ni försökt och jag hoppas att du/ni känt att jag gjort samma tillbaka. Jag har ibland känt sorg över att vår relation inte kunnat vara bättre, i mitt förra förhållande hade jag en jättefin relation till mina svärföräldrar och jag vet vilken glädje det var i livet.
Men vi alla är olika och nu är det som det är. Jag har ändå kunnat hantera våra skillnader fram tills för 8 månader sen, då jag och er son fick barn ihop.
Er son, min partner, och jag har stått vid sidan när både min partners storebror och storasyster fått barn. Vi har sett den tid och energi ni lagt in i era barnbarn. Vi har också sett hur ni har överröst dom med prylar och upplevelser. Jag minns att jag, när ert första barn-barn kom till och med sa till min partner: ?Om dom är sådär när vi får barn kommer vi nog att behöva be dom backa.? Jag har dock hela tiden känt en glädje över att våra barn kommer att få så engagerade far-föräldrar, även om inte vi kommit helt överens.
För 8 månader sen blev jag dock varse om att min oro för att ni skulle vara För påträngande när vi fick barn var helt i onödan. Tvärtom började en sorg, besvikelse och ilska växa inom både mig och er son.
Att ni är ekonomiskt och materiellt orättvisa med era barn-barn skiter jag helt ärligt i, vi behöver inte massa prylar till vår son och har klarat oss ganska bra ekonomiskt hittills så det är lugnt. Att ni däremot är orättvisa i intresse och engagemang i den höga grad som ni är gör mig dock så jävla arg och besviken.
Istället för att få dela med oss av våra upplevelser som nyblivna föräldrar och få se er gulla med ert nya barn-barn fick jag och min partner prata ihop oss om hur vi på bästa sätt skulle be er att sluta prata om vårs sons kusin på in- och utandning. att dra några enstaka referenser eller berätta om hur något varit, absolut, men det kändes helt ärligt som att NI var de nyblivna föräldrarna och att VI, som satt där med vår lilla bebis skulle lyssna på ER när ni berättade allt om vad min partners systers barn gjort. Det var inte heller som att ni ville peppa oss eller som en koppling till vad vi gått igenom eller vår son utan att ni bara hade ett så stort behov av att få prata om allt ifrån vilka färger vår sons kusin passade i, vilka leksaker han lekte med, vad leksakerna hette till hur hans bajs luktade. Alltså FY! Såhör i efterhand fattar jag inte att jag inte bara skrek rakt ut? Hur kunde jag bara sitta där tre timmar i veckan och lyssna på ett malande om vår sons kusin? En släkting till er hörde till och med av sig till oss och frågade om vi fick något stöd av er för det enda ni pratade om var våra sons kusin. Det var inte bara vi som reagerade, SKÖNT, fler upplevde orättvisan och såg hur konstigt det blev. efter att jag tjatat på min partner och sagt att jag inte tänker att åka till er mer om han inte säger åt er att sluta så hade vi äntligen samtalet. Vad skönt. Jag tänkte att ni då skulle fatta att vi, er son och hans familj, också behövde få känna oss sedda.
Ni lyssnade, ni slutade att prata om ert andra barn-barn men intresset för vår son var fortfarande så svalt. Varför är det så? Jag frågar mig själv och min partner om det är något vi gjort? Eller tycker ni bara inte om vår son? Men hur kan man inte tycka om en liten fin, nyfiken och social bebis? Han är ju liksom inte heller svår på något vis? Absolut att han kan gnälla och skrika men oftast är han ju bara harmonisk när han är med er. Farfar, su som slänger runt på ert andra barnbarn i flera timmar, byter blöja och leker, du säger att du inte vill hålla vår son för att du har ont i kroppen.
Er dotter valde att skaffa barn på egen hand och är därför ensamstående, hon har psykiska problem och har behövt mycket hjälp av er. Jag förstår helt och hållet att hon och hennes barn får mer fokus men det är inte heller den nivån jag ber om. Om ni hade engagerat er en sjättedel så mycket i vår son som ni engagerat er i henne och hennes barn hade det räckt gott och väl.
Ert andra barns sambo sa även till mig att det både var på gott och ont att bo så nära er för att ni så ofta bara dök upp och ville umgås med ert andra barn-barn. Dom är två föräldrar utan psykiska problem och får ju uppenbarligen också mer tid och engagemang. Här dyker ni ju aldrig bara upp? I princip alla gånger ni kommit förbi med mat har ni inte ens kommit upp för att hälsa på ert barn-barn.
För flera månader sen, frågade vi om ni kunde vara barnvakt en kväll då vi ska på bröllop. Ni sa ja och vi alla var noga med att ni måste lära känna vår son bättre för att det ska fungera. Sedan dess, då flera månader har passerat, har farmor bara varit här tre gånger i ungefär 2 timmar.
Sist kunde jag inte hålla mig längre. Ilskan tog över och jag sa till. ?Varför är inte farfar med? Om han också ska vara barnvakt om två månader kanske det är bra om han också lär känna vår son, kommer hit, leker med honom och får en känsla för vem han är.?
Du hade inga bra svar svärmor, jag blev irriterad, jag vet att ilskan sipprade ut och du hörde att jag var arg på situationen. Ja, jag lät anklagande när jag pratade om orättvisan. Frågade om varför detta ointresse fanns för vår son. Det kändes inte som att du hade några bra svar.
Det går inte att tvinga någon till att gilla ens barn, men borde man ändå inte kunna förvänta sig viss rättvisa, eller iallafall ett skådespel av rättvisa från en farmor och farfar som har tre barn och tre barnbarn? Är jag helt orimlig?