• Anonym (Arg)

    Svärföräldrar

    Svärmor, jag är ledsen om vårt samtal häromdagen blev aggressivt och irriterat från mitt håll. Jag vet att jag hade kunnat framföra mitt budskap på ett mindre otrevligt sätt men jag hade laddat för det där samtalet i åtta månaders tid och var nog påväg att explodera.

    Jag vet att vi i princip alltid haft våra meningsskiljaktigheter. Vi har nog haft svårt för varandra från start men jag har känt att du/ni försökt och jag hoppas att du/ni känt att jag gjort samma tillbaka. Jag har ibland känt sorg över att vår relation inte kunnat vara bättre, i mitt förra förhållande hade jag en jättefin relation till mina svärföräldrar och jag vet vilken glädje det var i livet. 

    Men vi alla är olika och nu är det som det är. Jag har ändå kunnat hantera våra skillnader fram tills för 8 månader sen, då jag och er son fick barn ihop.

    Er son, min partner, och jag har stått vid sidan när både min partners storebror och storasyster fått barn. Vi har sett den tid och energi ni lagt in i era barnbarn. Vi har också sett hur ni har överröst dom med prylar och upplevelser. Jag minns att jag, när ert första barn-barn kom till och med sa till min partner: ?Om dom är sådär när vi får barn kommer vi nog att behöva be dom backa.? Jag har dock hela tiden känt en glädje över att våra barn kommer att få så engagerade far-föräldrar, även om inte vi kommit helt överens.

    För 8 månader sen blev jag dock varse om att min oro för att ni skulle vara För påträngande när vi fick barn var helt i onödan. Tvärtom började en sorg, besvikelse och ilska växa inom både mig och er son.

    Att ni är ekonomiskt och materiellt orättvisa med era barn-barn skiter jag helt ärligt i, vi behöver inte massa prylar till vår son och har klarat oss ganska bra ekonomiskt hittills så det är lugnt. Att ni däremot är orättvisa i intresse och engagemang i den höga grad som ni är gör mig dock så jävla arg och besviken. 


    Istället för att få dela med oss av våra upplevelser som nyblivna föräldrar och få se er gulla med ert nya barn-barn fick jag och min partner prata ihop oss om hur vi på bästa sätt skulle be er att sluta prata om vårs sons kusin på in- och utandning. att dra några enstaka referenser eller berätta om hur något varit, absolut, men det kändes helt ärligt som att NI var de nyblivna föräldrarna och att VI, som satt där med vår lilla bebis skulle lyssna på ER när ni berättade allt om vad min partners systers barn gjort. Det var inte heller som att ni ville peppa oss eller som en koppling till vad vi gått igenom eller vår son utan att ni bara hade ett så stort behov av att få prata om allt ifrån vilka färger vår sons kusin passade i, vilka leksaker han lekte med, vad leksakerna hette till hur hans bajs luktade. Alltså FY! Såhör i efterhand fattar jag inte att jag inte bara skrek rakt ut? Hur kunde jag bara sitta där tre timmar i veckan och lyssna på ett malande om vår sons kusin? En släkting till er hörde till och med av sig till oss och frågade om vi fick något stöd av er för det enda ni pratade om var våra sons kusin. Det var inte bara vi som reagerade, SKÖNT, fler upplevde orättvisan och såg hur konstigt det blev. efter att jag tjatat på min partner och sagt att jag inte tänker att åka till er mer om han inte säger åt er att sluta så hade vi äntligen samtalet. Vad skönt. Jag tänkte att ni då skulle fatta att vi, er son och hans familj, också behövde få känna oss sedda. 

    Ni lyssnade, ni slutade att prata om ert andra barn-barn men intresset för vår son var fortfarande så svalt. Varför är det så? Jag frågar mig själv och min partner om det är något vi gjort? Eller tycker ni bara inte om vår son? Men hur kan man inte tycka om en liten fin, nyfiken och social bebis? Han är ju liksom inte heller svår på något vis? Absolut att han kan gnälla och skrika men oftast är han ju bara harmonisk när han är med er. Farfar, su som slänger runt på ert andra barnbarn i flera timmar, byter blöja och leker, du säger att du inte vill hålla vår son för att du har ont i kroppen. 


    Er dotter valde att skaffa barn på egen hand och är därför ensamstående, hon har psykiska problem och har behövt mycket hjälp av er. Jag förstår helt och hållet att hon och hennes barn får mer fokus men det är inte heller den nivån jag ber om. Om ni hade engagerat er en sjättedel så mycket i vår son som ni engagerat er i henne och hennes barn hade det räckt gott och väl.


    Ert andra barns sambo sa även till mig att det både var på gott och ont att bo så nära er för att ni så ofta bara dök upp och ville umgås med ert andra barn-barn. Dom är två föräldrar utan psykiska problem och får ju uppenbarligen också mer tid och engagemang. Här dyker ni ju aldrig bara upp? I princip alla gånger ni kommit förbi med mat har ni inte ens kommit upp för att hälsa på ert barn-barn. 


    För flera månader sen, frågade vi om ni kunde vara barnvakt en kväll då vi ska på bröllop. Ni sa ja och vi alla var noga med att ni måste lära känna vår son bättre för att det ska fungera. Sedan dess, då flera månader har passerat, har farmor bara varit här tre gånger i ungefär 2 timmar.

    Sist kunde jag inte hålla mig längre. Ilskan tog över och jag sa till. ?Varför är inte farfar med? Om han också ska vara barnvakt om två månader kanske det är bra om han också lär känna vår son, kommer hit, leker med honom och får en känsla för vem han är.?

    Du hade inga bra svar svärmor, jag blev irriterad, jag vet att ilskan sipprade ut och du hörde att jag var arg på situationen. Ja, jag lät anklagande när jag pratade om orättvisan. Frågade om varför detta ointresse fanns för vår son. Det kändes inte som att du hade några bra svar. 

    Det går inte att tvinga någon till att gilla ens barn, men borde man ändå inte kunna förvänta sig viss rättvisa, eller iallafall ett skådespel av rättvisa från en farmor och farfar som har tre barn och tre barnbarn? Är jag helt orimlig?

  • Svar på tråden Svärföräldrar
  • Anonym (A)

    Är detta ett brev du har skickat till svärmor?
    Förstår att du är besviken ts. Sån olika behandling av barn och barnbarn är inte okej.

    Själv aldrig upplevt detta. Jo, lite på farfars sida (skilda) där hans frus barnbarn stått lite högre i kurs men vi har haft så mycket hjälp av övriga att det inte har spelat så stor roll.

  • MsM84

    Jag förstår att det känns jättejobbigt och tungt att känna sig åsidosatt och att ens barn verkar oviktigare än andra barn. Jag tycker dock att det måste vara din partner som har dialogen med sina föräldrar, och sannolikt kommer inget förändras. Då är det dags att ni distanserar er och inte har så mycket med dem att göra. Hitta annan barnvakt och lägg er energi på människor som visar er uppskattning istället.

  • Elis73

    Familjeterapi låter som en bra idé. Och låt mannen ta detta med sin familj. 

    Allt detta låter supertråkigt. Men kanske finns gamla relationsmönster som spökar i att barnen (och barnens barn) hanteras annorlunda? Det är nog svårt för dig att steppa in från sidan och lösa. Risken är att det blir en större konflikt av det.

    Kärlek och engagemang kan inte tvingas fram. 

    (Sagt från mig som sett mitt syskons barn mer eller mindre bli uppfostrad av min föräldrar med hämtning från dagis, övernattningar, resor till djurparker, mm. Mina barn har nog sovit över max fem gånger hos mormor o morfar under uppväxten. Men jag VET att mina föräldrar älskar barnbarnen lika mycket. Det var bara olika behov, olika relationsmönster och olika livssituation/ålder på mina föräldrar. Samt att jag inte lika uppenbart BAD om hjälp som mitt syskon gjorde. Jag kände stygn av bitterhet när jag var mitt uppe i allt. Men idag har jag accepterat och släppt.)

    Så lev ert liv och om farföräldrarna inte får lika bra kontakt med era barn som de borde så är det deras förlust!


  • Anonym (Erfaren_man)

    TS, om du ännu inte har skickat den där texten till svärisarna, så gör det! 

  • Anonym (Arg)

    Tack för era svar, bra tips och inputs på min situation.. Om någon har fler råd för att släppa detta och ta mig ur den ilska jag känner får ni gärna komma med dom <3

  • Anonym (?)
    Anonym (Arg) skrev 2025-06-03 16:48:55 följande:

    Tack för era svar, bra tips och inputs på min situation.. Om någon har fler råd för att släppa detta och ta mig ur den ilska jag känner får ni gärna komma med dom <3


    Om möjligt, se till at det är både du och din man som skickar. Att han också står bakom innehållet och att det är tydligt
  • Tecum

    Det framgår inte, men är det DIG de ogillar eller har de sedan tidigare ett spänt förhållande till sin son? Tror knappt det är barnet? Eller får de  en "överdos" av barn genom genom sina andra barnbarn och orkar liksom inte med fler?

    Jag vill inte försvara dem, det är uppenbart att de särbehandlar ert barn på ett negativt sätt. Men jag ser ingen orsak och därför är jag lite undrande. Känns som att det fattas en pusselbit?
    Så skicka brevet om du/ni vill, men tro inte att relationen med dem förbättras av det.

  • Jesper f

    Helt ärligt kommer det där förstöra mer än ev. hjälpa.

    Du måste förstå perspektivet i det hela, du ger gid in i en situation och försöker kräva saker du inte har något fog för att kräva i överhuvudtaget, och allra minst genom att försöka påsmeta andra dåligt samvete.

    Ska en liknande diskussion ens hållas, är det upp till din sambo att ha det - inte du. Du har inget med det att göra. Och jag vet inte ens om ni är överens i själva sakfrågan, VILL han ens ha samma relation med sina föräldrar som hans syskon uppenbart har, som kommer med "engagemanget"?

    Sekundärt, det är inte deras barn - det är ert. Hur mycket ev. tid och engagemang etc de vill lägga på ert barn är komplett valfritt. De kan välja att lägga ingenting, och du kan inte göra ett smack åt det, och inte "kräva" det - allra minst genom att ge dem någon form av dåligt samvete. Hur tänkte du att det skulle uppmuntra något slags naturligt engagemang? Tvärtom, risken är överhängande att de kommer se dig som udda kugghjulet om du driver den här linjen.

    Sen är jag helt övertygad om att absolut sämt sätt att ens prata om det här är via text - risken för tolkningar och missförstånd är överhängande, vilket bara riskerar skapa ÄNNU fler problem.

    Fakta är, du kan inte göra ett enda dugg åt situationen och att de inte älskar just ditt barn över allt annat - givetvis jättetråkigt och deras misstag - men det är just det, deras misstag. Du kan inte rätta upp det åt dem. Precis som alla andra vuxna människor, de måste få välja själva.

    Det enda du kan påverka är ERAN familj, och du kanske har själv föräldrar som istället vill vara mer delaktiga? Inget som säger att en relation mellan mor och far föräldrar kontra barnet måste vara exakt densamma. Eller kanske finns någon äldre släkting som skulle vilja vara extra mormor/morfar/farmor/farfar istället? Allt måste inte gå i biologiska blodband. 

    Dina förväntningar är inte rimliga utifrån vad en farmor/farfar roll innebär. Det är ett previlegie, inte en pliktskyldighet som de ska infinna sig till så snart ett barn är fött. Och det måste DU acceptera och förstå. 

    Att förstöra den redan sköra relationen kommer bara förstöra mer än det hjälper. Ibland får man bara acceptera att saker i livet inte är rättvisa, men ändå förhålla sig "profesionellt" till dem, för att i vart fall ha det fungerande - även om det inträffar på personligt plan. Det finns ingen chans att ditt "krigståg" har någon som helst lycka annat än skapa mer otrevnad, osämja och skapa ytterligare problem som inte finns där. 

  • Användare50

    Jag förstår att du är arg TS, upplevd orättvisa tenderar att väcka den där enorma ilskan inom oss.


    Jag vet också hur skör man är som nybliven mamma med sömnbrist, utmattning och oro. Bördan som nybliven mamma kan kännas enorm och självklart hoppas vi på all hjälp vi kan få. Att se någon visa intresse och engagemang i våra barn värmer ju något enormt och att bli avlastad i vardagen, om än bara några timmar i veckan, är guld värt.

    Man kan, som vuxen, inte förvänta sig att få viss hjälp eller engagemang av föräldrar och mor- och farföräldrar som redan skrivits. Man ska dock kunna förvänta sig en någorlunda rättvis fördelning mellan barn och barnbarn. Det är dock inte alla vuxna som klarar av att reda i det och jag tror tyvärr att det är relativt vanligt med favoriter. Det är dock ändå inte konstigt att bli besviken och arg om föräldrar eller mor- och farföräldrar inte lever upp till att behandla barn och barnbarn någorlunda rättvist, dina känslor är alltså helt befogade.

    Kan det vara så att de själva inte ser snedfördelningen? Din partners syskon kanske är bättre på att be om hjälp än vad ni är?


    Förstår jag det rätt att du redan haft ett samtal om detta med din svärmor som blev ganska uppjagat? För det första väldigt modigt av dig att dela med dig av dina känslor. De flesta av oss är ganska dåliga på sånt och kan istället gå med ilska och irritation inom oss alltför länge för att inte ställa till besvär eller konflikt. Kan det vara värt att höra av dig till henne igen och förklara på ett annat, lugnare och mer nyktert sätt som inte blir anklagande eller irriterat?

    Hur de sedan väljer att gå vidare ligger helt utom din kontroll, men då kan du iallafall landa i att du gjort det du kunnat i situationen. Du har berättat om din upplevelse och de får välja hur de vill agera framöver. Kanske inser de att de faktiskt varit orättvisa, kanske lyssnar de inte alls. Du och din partner kan efter det avgöra hur ni vill att er relation ska se ut baserat på deras respons.

  • Anonym (Bonifacius)
    Anonym (?) skrev 2025-06-03 16:55:30 följande:
    Om möjligt, se till at det är både du och din man som skickar. Att han också står bakom innehållet och att det är tydligt
    Det kommer aldrig att bli av då.

    För alla söner jag vet som verkligen behövde tagit det där snacket var för mesiga för att göra det.
  • Anonym (Hm)
    Anonym (Bonifacius) skrev 2025-06-04 20:15:15 följande:
    Det kommer aldrig att bli av då.

    För alla söner jag vet som verkligen behövde tagit det där snacket var för mesiga för att göra det.
    Det finns undantag.
Svar på tråden Svärföräldrar