Saknar närhet och gemenskap

Krogen? Nätdejta?

Jag träffade min fd när han var 41 och jag 20. Han var oskuld och jag hans första partner. Konstigare saker har hänt, men du måste försöka själv och inte ge upp om det är viktigt för dig.

Är dock nyfiken på den där tjejen, hur står var åldersskillnaden? Hur gammal var hon?

Kom på samma tanke som du om hans tjej från tidigare. Hur stor var åldersskillnaden? Och hur lever hon i dag? Vågar han ta kontakt med henne igen?

Försökte med krogen en hel del mellan 20-25, var även mycket på hemmafester den tiden. Ledde inte till något tyvärr. Nätdejting höll jag på med mellan 20-35 typ innan jag insåg att det var lönlöst. T.ex dessa nya appar som Tinder fick jag inte en enda matchning på och då betalade jag till och med.

Denna tjej tidigare var 17 och jag var 24.

Idag mot 90-talet är nätdejting inget bra. Man vet aldrig vem som är bakom skärmen.

Gå ibland till Krogen, men speja inte...menar glo inte på tjejerna, men går det att dansa så ta dig mot och bjud upp någon. Du är bara 40 år och har all tid att fortsätta leta efter den rätte.

Ta även mod till dig att ta kontakt med tjejen du var tillsammans med om hon inte är gift och har familj.

Ta kontakt med dina vänner som du haft hemma party med och fråga om ni kan åka ut någonstans och dansa eller bara umgås hemma hos någon. Jag lovar att innan du är 45 år så har du hittat din kärlek. 

Nej det var lättare för många år sedan när nätdejting var lite nytt. Det var så jag hittade denna tjej. Men jag har ingen att gå på krogen med längre och ärligt talat hur många träffar någon där? Och den där tjejen jag gillade för en massa år sedan har sambo :/ så bara att gå vidare.

Varför skulle jag helt plötsligt träffa någon på hemmafest? Det gjorde jag inte när jag var yngre.  Känns som om jag måste tänka nytt.

Framför allt behöver du ändra din inställning att det är kört, för så länge du tänker att det är det så blir det också verkligheten.

Det låter som att du har det tufft. Jag tycker att du ska börja med att jobba på dig själv. Hitta en bra terapeut att prata med om dina känslor av ensamhet. Terapi gör dig också generellt bättre på att prata om dina känslor, vilket kommer gynna dig i framtida relationer! Börja därefter först och främst fokusera på att träffa några nya vänner. Kanske genom något intresse/ en förening eller liknande? Prova helt enkelt på nya saker så att du hamnar bland folk du inte träffat tidigare.

Att prova nya saker och vara med i föreningar, grupper, körer, lag etc är också jättebra sätt att träffa en framtida partner. Se bara till att det finns tjejer där! Dans och kör är bra tips för där saknas det ofta killar. Men jag tror det kommer sen. Ta hand om dig själv och de här känslorna först. Det är tufft att känna sig ensam (vet hur det är) och det sista du vill är att detta utvecklas till en hel depression som kanske tar dig år att ta dig ur.

Om du söker gemenskap så leta i föreningar och församlingar (om du är intresserad av tro). Har du spelat fotboll behövs säkert knattelagstränare och hjälp att klippa gräs mm. Röda korset, Stadsmissionen mfl behöver nästan alltid ett par händer till. Är du politiskt intresserad så titta in hos något parti eller Amnesty eller liknande. Kan du hjälpa till med läxläsning på SFI? Eller vara kontaktperson till en nyanländ? Eller gå en kurs. Alla hantverk är bra, för där finns tid att prata. 

Du har helt säkert en hel del du kan bidra med och när du hittar rätt forum för det kommer du med stor sannolikhet att bli uppskattad och en del av gemenskapen. 

Att träffa en livspartner är lite enklare om man känner mycket folk, så har du tur leder det ena till det andra. 

Eller skaffa hund och häng på Brukshundsklubben! 

Jag tror verkligen att du behöver vara aktiv för att hitta en gemenskap. Det kan ta tid, så ge inte upp! Sök på flera ställen parallellt. 

Ja jag förstår det. Men samtidigt måste man ju inse att i min ålder aldrig ha haft en partner eller ett sexliv börjar det bli ganska kört. Eller hur? 15-åringar har fan mer erfarenhet gällande relationer än mig.Jag har varit aktiv i föreningar och sådant men det har tyvärr inte lett till något särskilt. Jag har svårt för att knyta nära band. Jag gick hos psykolog ganska många gånger för några år sedan. Jag känner inte att jag har orken igen :/

Jag har haft denna känsla till och från under många år. Det går i perioder som jag lyckas förtränga det här. Men när det börjar bli sommar blir jag som mest deprimerad.