Mitt liv senaste två åren
Hej,
Jag lever ett ganska stillsamt liv och är aktiv i en mindre församling där jag har några bekanta. Jag har också uppdrag via två olika bemanningsföretag och har ofta fått höra att både kunderna och cheferna varit nöjda med mig. Det har stärkt mig, och jag försöker påminna mig om att jag har något gott att bidra med ? särskilt inom service, som många av mina jobb kretsat kring.
Till vardags försöker jag hålla igång med promenader och träning. Jag håller också på med fotografering och tycker om att vara kreativ, även om inspirationen har sinat en del det senaste året. Det är som att jag ibland går på autopilot.
2023 var ett år som förändrade mycket. Under en period kände jag mig både sedd och accepterad. Jag jobbade då på ett kafé, och trivdes väldigt bra. Jag fick också en nära vänskap under den tiden, och det var något jag värderade högt. Även om det bara var en vänskap, så betydde det mycket för mig. När jag sedan förlorade jobbet på kaféet under våren 2023, var det som om något föll bort inom mig också. Då förstod jag inte riktigt sambandet, men i efterhand har jag börjat inse att det kanske påverkade mig mer än jag trodde.
Efter det hade jag svårt att få jobb, och när jag sökte försörjningsstöd tog det emot ? det kändes tungt och jag tappade mycket av min stolthet. Samtidigt gled vänskapen jag hade sakta isär. Jag visste inte riktigt vad som hände eller hur jag skulle hantera det. Sommaren och hösten blev tyngre för varje månad, och jag skämdes inför mina andra vänner över att jag inte längre jobbade kvar.
I början av 2024 kände jag mig mer ensam än någonsin. Den där vänskapen som en gång gav mig trygghet kändes som borta, och samtidigt började jag på ett nytt jobb inom kundtjänst. Jag fick bra feedback där också, vilket gav mig lite av mitt självförtroende tillbaka. Det blev en bekräftelse på att jag ändå gör ett gott intryck i arbetslivet.
Jag fick stanna i sex månader ? men parallellt kändes livet rörigt, särskilt socialt. Jag blev mer känslostyrd. När julen närmade sig var det tufft ? jag har ingen kontakt med min familj på grund av en svår uppväxt, så det blev en tid av ensamhet och mycket tankar. Jag kände en stark längtan efter att bli sedd, och det blev ett sätt att söka närhet på som kanske inte alltid landade rätt.
Nu, i juni 2025, är det många känslor som fortfarande hänger kvar. Jag har viss kontakt med församlingen ? det är få personer, men jag känner ändå att jag är uppskattad där. Samtidigt saknar jag den djupare vänskapen. Under perioder har jag varit lättretlig, kanske också för på, i mitt sökande efter kontakt. En tidigare vän valde att avsluta vår relation, och jag kan i efterhand förstå att det blev för mycket från min sida.
Jag tror mycket bottnar i en växande känsla av tristess här i Örebro. Jag har tappat riktning, tappat delar av mig själv. Det är som att jag bara vill få en nystart ? att flytta till Stockholm och börja om. Inte för att fly från allt, utan snarare för att få en chans att bygga upp något nytt.
Jag vet att jag inte alltid har agerat på bästa sätt, särskilt när det emotionella tagit över. Men jag försöker förstå mig själv bättre nu. Jag tror att allt kanske började med att jag förlorade kaféjobbet ? det var mer omvälvande än jag ville erkänna då.
Tack till dig som läst. Det här är svårt att dela, men jag gör det med en förhoppning om förståelse ? och kanske också som ett första steg i att ta mig vidare.
Om du har lust, så skulle jag mer än gärna vilja bli PM/brev-kompis och enbart brev-kompis. Jag har en onlinekompis som jag brukar ibland skriva till, vilket känns trevligt. Om du vill, så är jag öppen för en brevkompis. Jag söker inte stöd eller göra mig själv till central figur. Låt oss dela saker till varandra. Chatta/skriva PM. Inget kurator eller sådant, söker jag. Utan bara en onlinekompis här på FL.
Tack!
