Hälsoproblem, beroendeproblematik, psykologdebut och en fruktansvärd arbetsmiljö på grund av en ny kollega.
Jag behöver hjälp. Jag känner mig helt tom efter året som gått.
Hälsoproblem, beroendeproblematik, psykologdebut och en fruktansvärd arbetsmiljö på grund av en ny kollega.
Om det finns någon som orkar läsa min berättelse och har något råd om hur jag kan ta mig ur denna mörka grop, jag vore jag evigt tacksam.
Lite backstory:
Jag är en kvinna på ca 30 år, jag jobbar som restaurangchef på en krog.
?Köksansvarig? är en lokalt (ö)känd man i 50-årsåldern med hög energi, många företag i bagaget och starka narcissistiska drag, började på arbetsplatsen för ca ett år sedan.
?--------------------------------------------------------------------------------------------
Allting börjar i slutet av maj 2024,
Jag får en cancerdiagnos, det är tydligen orättvist mot mina kollegor att jag får ledigt två veckor innan sommaren medan vissa bara får en, ursäka att jag fått cancer.
I slutet av juni får jag en POTS-diagnos, en sjukdom med en hel radda symptom. En sjukdom där 25% av de drabbade på sikt förlorar sin förmåga att arbeta och vissa blir till och med homebound eller rullstolsburna på grund av symptomen.
I mitten av september ringer min pappa och väcker mig mitt i natten, full. Han berättar att han inte orkar mer och att han vill ta sitt liv.
Helgen efter detta får jag neka honom i dörren på jobbet för att han är så full att han knappt kan stå, han blir vansinnig för att han inte kommer in.
Ytterligare en helg senare är han återigen på jobbet, något nyktrare, och berättar att han är alkoholist (no shit) och att han vart det sedan jag sa upp kontakten med honom när jag var tonåring och han valde sin nya flickvän framför mig. Jag känner skuld.
I november är det väldigt turbulent på jobbet, Kock 1 hör av sig till mig i panik för Köksansvarig har skrikit på honom i telefon att han får sparken, jag åker till jobbet för att lugna Kock 1. Dagen efter har jag, Köksansvarig & Ägaren ett möte där jag får kritik över att jag är för bra kompis med personalen, att vi tre måste vara en ?enad front?. Jag blir kritiserad för att jag inte kontaktat Köksansvarig innan jag kontaktar Kock 1. Jag känner skam och skuld och tar åt mig av kritiken.
Som resultat av den ?enade fronten? känner Kock 1 och Kock 2 (som jag ändå sett som vänner under flera år) att jag inte har deras rygg. Dom vänder sig mot mig och tar Köksansvarigs parti.
I december känner jag att det är väldigt påfrestande att umgås med mina kollegor som också är vänner utan att få dela mina åsikter kring deras/våra problem så jag säger upp all kontakt utanför jobbet. Jag börjar känna mig vääääldigt ensam.
Januari kommer och jag går till läkaren för att jag har en snabbt växande knöl i nacken, med tanke på min cancerdiagnos ett halvår tidigare blir jag nu utredd för att utesluta att jag har cancer i lymfkörtlarna, något jag tack och lov inte hade men det var ändå en påfrestande tid i väntan på svar.
Sedan nyår har Köksansvarig vart en riktigt jobbig jävel på jobbet och har verkligen börjat påverka mig psykiskt, något jag försöker jobba igenom. En tisdag blir jag kallad till ett möte som jag tror är ett vanligt veckomöte, det visar sig vara ett möte där Köksansvarig ska berätta för mig hur dålig jag är på mitt jobb, att jag har honom att tacka för att jag har tjänsten jag har (trots att han började hos oss 1,5 år efter jag fick min befodran) och att jag inte är lämpad för min position. Med tanke på hur jag känner gentemot honom vid det här laget har jag VÄLDIGT kort stubin under detta möte och tappar det.
Dagen efter mailar jag Ägaren och berättar hur jag känner kring situationen, öppnar mig om hur jag känner kring arbetssituationen och att det är en påfrestande miljö att vistas i, han förstår.
Just då är min självkänsla och mitt självförtroende på noll, jag känner att jag inte kan göra någonting rätt. Jag överväger att säga upp mig men känner mig fången med tanke på min uppsägningstid på 6 månader och att jag inte verkar vara kompetent att göra någonting, inte ens jobbet jag haft i över 10 år. Tankarna blir väldigt väldigt mörka.
En onsdag i slutet av februari gör jag en operation, på fredagen berättar min sambo en sak som så småningom kommer vända upp och ned på halva mitt liv. Cancerdiagnosen jag fick i maj var så jobbig för honom att hantera att han utvecklade ett spelberoende. Han har spelat bort nästan en årslön och han är luspank. I tre veckor ligger jag hemma i soffhörnet och kan knappt röra mig pga operationen och vältrar mig i negativa tankar, ifrågasätter om jag kan förlåta min sambo eller om jag efter 9 års relation ska lämna vad jag trodde var min enda trygghet. Alla våra framtidsplaner är helt plötsligt bortblåsta. Hus, barn, resor, allt. Jag känner även här stor skuld eftersom det var min cancerdiagnos som fick honom att börja spela.
I samband med detta sker panikångestattackerna/pots-anfallen (svårt att särskilja dom ibland) inte längre nån gång per månad utan snarare var och varannan dag. Jag kan inte längre gå in i en matbutik utan att börja hyperventilera och tappa synen eller svimma, gymma kan jag fetglömma och promenader går bara med sällskap och extra medicin i väskan. Jag kontaktar en psykolog för att få hjälp med mina problem. Jag berättar för henne om hur jobbigt jag tycker att situationen är på jobbet och om min sambos spelproblematik. Hon tycker att jag ska överväga att säga upp mig från mitt jobb och att jag ska kontakta anhörigstödet angående min sambos spelproblematik.
Det är en torsdag och jag går på mitt första möte med anhörigstödet där jag uttrycker att jag vet att spelberoende är en sjukdom, terapeuten frågar om jag har tidigare erfarenhet av beroende eftersom jag har den insikten. Klipp till 2 besök senare när vi har öppnat boken om min barndom, en bok jag aldrig trodde jag skulle öppna igen. Den var begraven och dammig långt ner i en låda. Jag berättar för henne att jag var ett av de barnen som hatade skolloven. Mamma var ständigt full och ledsen och vid ett par tillfällen trillade hon och slog sig såpass illa att ambulansen fick komma. När jag inte hade någon att leka med flydde jag ofta ut och cyklade runt och runt i området i timmar tills hon hade somnat i soffan. Vid något tillfälle hade mina två bästa vänner inte ?fått? gå ut och leka, sedan mötte jag dom tillsammans med en tredje kompis på min ensam-runda, det minns jag gjorde ont. Nu bearbetar jag trauma som sträcker sig över i stort sett hela mitt liv samtidigt.
På jobbet några timmar efter detta mötet tar Kock 3 (som är nyanställd) med mig ut på bakgården, han informerar mig om att Köksansvarig (som han känt i 15 år) har bett honom att hålla ett öga på mig och rapportera till honom om alla mina brister för att "samla bevis", att han trots deras långa relation inte står bakom att man gör så och att han inte vill investera mer tid på vår arbetsplats om det är en acceptabel grej att göra. Jag försäkrar honom om att det inte är något jag som chef förespråkar och tackar honom för att han berättar. Han säger att han har en känsla av att Köksansvarig har en ?agenda? och är ute efter mitt jobb.
Dagen efter berättar jag detta för Ägaren, sätter ner foten och säger att jag inte tänker tolerera att det ska spioneras, vilket Ägaren förstår.
Förra lördagen pratar jag och ett gäng kollegor om vikten av kommunikation. Att man inte kan förvänta sig en förändring om man inte tar upp problem med den berörda parten. Att skitsnack bakom folks ryggar bara är oetiskt och meningslöst. Eftersom vi alla jobbar mot samma mål (att göra krogen så framgångsrik som möjligt) bör vi vara öppnare och hjälpa varandra med respektives brister istället för att skvallra om dom bakom ryggen. Det kändes som ett väldigt givande samtal då detta tidigare har vart ett stort problem på vår arbetsplats. Det var skönt att vi alla höll med varandra.
I tisdags ringer Ägaren mig på morgonen för att berätta att veckans möte kommer börja med att vi ska prata om hur vi (jag & Köksansvarig) kan förbättra vårt samarbete, skönt säger jag, det behövs.
Väl på mötet blir jag överöst av lögner från Köksansvarig (i vanlig ordning), Kock 3 har tydligen påstått att samtalet var i stora drag precis tvärtemot vad som faktiskt hände och att jag hade vart aggressiv och förhört honom om varför i helvete han spionerar på mig (gissar på att Kock 3 och Köksansvarig redan från början kokat ihop att vända detta mot mig) och tydligen är HELA personalstyrkan överens om att jag är bitchig, inte kompetent nog för min position, att jag bara sitter och dricker kaffe, pratar skit och skapar drama, dom har nämligen bett Köksansvarig anordna ett mötet med Ägaren. Alla som har sagt ett ont ord om Köksansvarig har antingen blivit manipulerade att tycka så av mig eller så ljuger jag ihop hela historien. Jag är alldeles för oerfaren för att ha en åsikt (jag har 12 år i branschen, varav 6 år på ansvarsposition) och enda sättet att lösa problemet kring våra samarbetssvårigheter är att jag erkänner att jag är problemet. Ägaren (som är väldigt konflikträdd) sitter och tittar på och säger ingenting. Det var den sista fucking droppen. Jag försöker förhandla om min uppsägningstid, men det ser mörkt ut.
Eftermiddagen spenderades med en tre timmar lång panikångestattack, benen bär mig inte, jag tappar synen på ena ögat, skakar okontrollerat och får ingen luft. I TRE TIMMAR. Jag tror att jag har blivit spritt språngande galen. Jag överväger att ta in på psyk för jag måste vara helt delulu. Jag har genuint trott att jag gör ett okej jobb, är jag dum i hela huvudet? Sa Kock 3 verkligen det där jag så tydligt minns eller har jag fått en psykos och hittat på allt? Jag ifrågasätter hela min existens och tror för en stund att jag har tappat allt förstånd.
Helt plötsligt är jag inte bara en inkompetent bitch utan vänner med barndomstrauma, en spelberoende sambo, en självmordsbenägen alkoholiserad pappa och en kronisk sjukdom, nu är jag dessutom spritt språngande galen också.
Efter att ha samlat mig något inser jag att jag inte är helt galen, jag har blivit manipulerad och gaslit, vid den lägsta tidpunkten i mitt liv, och jag har gått på det. Jävla idiot.
Vad gör jag nu?