Mat som självskadebeteende

Kan man någonsin göra något åt det? Man kan ju sluta dricka alkohol. Man kan sluta ta droger. Man kan till och med sluta ha sex. Men mat måste vi ju ha. Man kan inte sluta äta. 

Jag har använt mat för att straffa mig själv i över 20 års tid. Inte så mycket som vissa andra som är hänfallna till riktigt hetsätning, som jag uppfattar det, men genom att medvetet göra dåliga val för att, ja, straffa mig, min rena existens. Senast idag/igår köpte jag och åt delikatobollar och pizza istället för att äta laxen i kylskåpet, för att jag mådde dåligt och ville straffa mig för mitt dåliga mående. Jag är dessutom diabetiker (dubbeldiabetes), och skippade helt enkelt måltidsinsulinet för att straffa mig. Jag "fastar" också för att straffa mig, dvs svälter mig, för att "kompensera".

Redan när jag var liten hade en sån där attityd av att liksom "jag skiter i det, jag är ändå misslyckad, då kan jag misslyckas lite till", och gjorde dåliga val Jag åt inte lunch i skolan redan i tvåan, ajabaja, straffet på den tiden var ofta att äta något jag var allergisk emot. Palla ett äpple på vägen hem från skolan eller något.

Det känns alltsom oftast att jag helt enkelt inte är värd att tas hand om, ens av mig själv. Jag har förökt att förklara det här någta gånger för samtalskontakter av olika slag, mena ntingen bara låser det sig eller så förstår de inte, för jag "kan ju". Jag "vet ju hur man gör" på pappret. 

Idag ska jag "fasta", i alla fall till efter 16. Men troligen kommer jag misslyckas och bara käka upp delikatobollarna istället, trots att jag har mycket nyttigare saker i kylen.