Är jag en dålig dotter eller är min mamma en martyr?

Har du försökt förklara för din mamma att det inte är personligt mot henne utan att du behöver vara ensam för att ladda batterierna? 

Ja din mamma verkar krävande, jag hade inte heller pallat. Jag bor också hos mina föräldrar när jag besöker min hemstad, vi umgås på dagarna men på kvällarna håller jag mig oftast för mig själv på eget rum Eftersom jag behöver vila. 

Nej, hon är ingen martyr. Du är inte heller en dålig dotter. Du är introvert (ej detsamma som blyg). Introvert innebär att det tar energi från dog att umgås med andra och du behöver vara ensam för att samla energi. Din mamma är uppenbarligen inte introvert, utan extrovert (dvs din motsats - får energi av att umgås med folk och har jobbigt att vara ensam) alternativt ambivert (att umgås med andra varken ger eller tar energi och klarar lika bra att vara ensam som tillsammans med andra - orkesmässigt). Om hon inte vet/förstår det här så är det väl klart att hon blir ledsen och sårad av att du går undan och ligger instängd i ett rum och skrollar på mobilen istället för att umgås när ni väl ses. Varför vill hon inte vara med mig? Är mobilen viktigare? Nu när vi äntligen har möjlighet att ses så vill hon inte umgås med mig! Det är väl sånna tankar hon har. Ni behöver kommunicera och lära er förstå varandra bättre.

Men nånstans gör det ont i mig, varför har hon inte lärt känna mig och förstår mig? Jag har alltid varit sån här. Jag är 35 år gammal. Jag har sagt det vid tillfällen och då får jag höra att jag borde anstränga mig mer. Jag får panik och sitter ofta med brännande ångest i bröstet men vågar inte gå undan för hon blir sårad. Det gör faktiskt ganska ont i mig att min mamma uppenbarligen tycker att min personlighet är så besvärlig och att det skapar så mycket negativa känslor i henne. 

Det är inte fel på dig. Behoven du beskriver är både normala och rimliga. Sedan är det såklart omöjligt att ha någon uppfattning eller åsikt om hur ni kommunicerar era olika behov för varandra och vilka förväntningar som finns.

Spontant låter det som att helt enkelt saknas lite förmåga att se det ur den andres perspektiv - Jag menar inte att du ska ändra på något och nödvändigtvis "ställa upp" mer, bara att det förmodligen hade gjort det lättare för både dig och din mamma att hantera situationen om ni kunde ha mer förståelse för varandras behov och framför allt förutsättningar. I hennes ålder är det lätt att glömma bort vad det innebär att ha små barn, heltidsjobb och sen ett socialt liv ovanpå det. Delvis för att det naturligtvis såg annorlunda ut när du var 2 år gammal och hon var i din situation eller rättare sagt, motsvarande din situation idag. Samhället för 33 år sedan är över huvud taget inte jämförbart med idag, så ingen av er har en riktigt rättvis bakgrund för att fullt ut förstå varandras perspektiv. Fullt mänskligt att vi utgår ifrån oss själva i de flesta lägen när vi försöker sätta oss in i en annan människas tillvaro. Förutom att våra erfarenheter lär skilja sig åt ganska mycket så spelar även vår mentaliseringsförmåga och dagsform in.

Enda vägen ur det är att kommunicera kring det och att du är tydlig med dina behov och förutsättningar samtidigt som det är viktigt att så långt det går försöka att inte ta det din mamma säger personligt. Hoppas ni hittar en väg framåt. Det är en jobbig situation att vara i ❤️

Tack för ett fint formulerat svar! 
Jag förstår hennes synvinkel, hon är pensionär och ganska ensam vilket gör att hon ser fram emot våra besök väldigt mycket och bygger upp väldigt mycket förväntningar kring dem. Jag förstår hennes perspektiv, men jag tycker inte att det är mitt ansvar riktigt att ge hennes liv nån slags mening. Eftersom hon trots allt är min mamma och jag är barnet (även om jag givetvis är vuxen nu så är jag ju hennes barn) gör det mig ganska ledsen att hon inte har anstängt sig mer för stt försöka förstå mig. Jag har alltid varit såhär. Och hennes beteende får mig att känna mig som en enorm besvikelse. Det känns verkligen som att hon önskade sig en annan dotter som alltid var supersocial och glad, som ringde henne varje dag och som gav henne det hon behövde. Jag kan kan inte göra det. Jag tycker inte att man som förälder kan lägga ansvaret för ens lycka på sina barn. Jag har ett ansvar mot mig själv och framförallt mitt barn att leva ett liv som gör mig lycklig och så att jag blir en bra mamma samt som ger mitt barn en bra barndom. Jag tänker att en mamma/pappa ska vara en person och trygghet som alltid finns där men som inte kräver att man ska prestera nånting. Jag känner att hennes krav bara gör att jag vill ta avstånd från det känns som att jah inte orkar göra henne besviken när jag inte är på det sociala humöret hon vill när vi umgås. 

Både helt rimligt och fullt förståeligt det du skriver och ungefär vad jag väntade mig, men vill såklart inte kritisera din mamma. Som yngsta son till min mamma har jag en liknande relation till min mamma. Inte fullt ut så intensiv som din, men hon missar inte ett tillfälle att påpeka hur otillgänglig jag är, trots att jag åtskilliga gånger har förklarat för henne hur mitt liv ser ut och att det inte på något vis är personligt mot henne. Däremot är det, precis som du också skriver, inte till hennes fördel att hon gör som hon gör eftersom det gör mig ännu mer benägen att hålla mig borta. Även min äldre bror får med jämna mellanrum höra hennes besvikelse över att "Jimmy aldrig svarar när man ringer". För min del är det dock så att jag inte låter det besvära mig så mycket som det verkar göra för dig. Det enda jag vill ha sagt med det är att jag därför inte behövt bry mig om att göra så mycket mer åt saken. Menar inte på något vis att det skulle vara fel på dig att du blir så ledsen över din mammas agerande. Det finns såklart ingen garanti att det skulle göra någon som helst skillnad till det bättre, men om du skulle förklara för henne hur du känner och hur hennes agerande får dig att känna, lika tydligt och sakligt som du förklarat för mig här och att du naturligtvis helst av allt skulle vilja hitta ett sätt för er att hålla kontakt och umgås utan att det blir skuldbeläggande kanske ni kan komma vidare. Om du gör det hade jag dock utelämnat upplevelsen att du känner det som att hon önskat en annan dotter eftersom det ökar risken att det upplevs anklagande i en situation där det redan finns ansträngda känslor och besvikelse. Istället för att försöka hitta lösningar är det då lätt att din mamma går i försvar och då har ni ett svårt utgångsläge.

Hoppas ni kan hitta en hanterbar väg framåt som ni båda kan känna er okej med. Men i brist på det anser jag att du gör rätt som begränsar det utifrån vad du orkar. Risken är annars att du på lång sikt upplever det alldeles för ensidigt och utvecklar en bitterhet som kan vara svår att skaka av sig.

Jag känner igen mig. När jag hälsar på min mamma så vill hon också styra upp program och middagar 24/7. Jag brukar säga i förväg att boka inte upp all tid för jag har också annat jag vill göra när jag är där ( utan dom)
Hon brukar finna sig i det och passar väl på att ta igen sig då. (Hon är 81 och lite sjuklig)
Jag tycker att man måste ge luft och frihet åt varann. Min bror som besöker dem ofta går ibland och lägger sig på deras säng och sover, och det är ok😊

 Där 2. Min styvmamma, hon är alltså min halvsysters mamma. När syrran kommer och hälsar på henne så måste hon lite ljuga och säga att hon typ kommer tre dagar senare än hon på riktigt gör. För hon vill passa på att hälsa på vänner i lugn och ro när hon är i stan och bor då hos dom.
För mamman blir typ stött om hon inte är där hela tiden,.. 
De grälar en hel del också och det blir på nytt en sån där mamma-barn relation vilket syrran tycker är såå jobbig.
Syrran är 46.

Case 2, skulle det stå

Din mamma är tyvärr en martyr som antingen inte kan sysselsätta sig själv i ditt hem eller projicerar sin känsla av att inte vara behövd eller tillräckligt viktig, på andra personer. Det kan bli väldigt tröttande.

Det är inte vanligt att "intensivumgås" som om man hade främmande i flera dygn åt gången med sin egen familj, skulle jag säga. Man ligger kanske på sängen och läser, ser på TV själv en stund eller kollar mobil ibland.

Någon tar en promenad, några i sommarstugan gör en utflykt och andra stannar kanske kvar även om man är där på semestern för att "umgås".

Man måste också få vara bekväm och återhämta sig i sitt eget hem, i synnerhet om man jobbar.

Så lägg ner det dåliga samvetet, det är inte du som är onormal. Du har aldrig krävt att hon ska ställa in allt för att du kommer hem, eller hur?

Det är hon som är för krävande och jag hade till sist satt en gräns då att jag tar inte emot personen mer än två dygn om de inte kan sysselsätta sig själva lite emellanåt. Sen struntar jag i om det är en vän, min mamma eller självaste kungen.