Nyseparerad och känner mig ensam

Du kommer att vänja dig, en månad är ju så kort tid, du är ju precis i uppbrottet. Jag upplevde samma, att det var så tomt utan barnen på pappans veckor. Jag såg till att göra saker, både med andra som vänner, familj och kollegor men även för mig själv. Jag tog upp den hobby igen jag innan barnen älskade att göra, hade ju inte tid längre efter barn. Den hobbyn la jag riktigt mkt tid på, det var faktiskt härligt just i dom stunderna att kunna "vara mig själv igen", den jag var innan familjen.

Tror det tog ca 2 år innan jag började uppskatta mitt nya liv efter separationen, det tar lång tid. Nu idag år efteråt är jag mkt mer nöjd med det liv jag har idag och min nuvarande partner, kan faktiskt vara tacksam över att pappan var otrogen och avslutade det kapitlet åt mig utan en väg tillbaka även om jag för alltid kommer att sörja förlusten av kärnfamiljen.

Det är tufft i början. Jag kände mig också ensam, saknade barnen galet mycket och sörjde samtidigt det familjeliv som inte blev. Det var mitt beslut att separera och mina känslor för mitt ex var döda. Men jag sörjde att det blev så.
Men med tiden så vande jag mig. Jag hittade saker att fylla tiden med. Jag hade levt flera år med rollen att bara vara mamma/sambo så jag visste knappt vem jag var längre. Men de barnfria veckorna gav mig chansen att ta reda på det. 
Nu är det drygt 2,5 år sedan och även om jag verkligen saknar barnen när de inte är här då är det samtidigt lyxigt att vara bara jag. Kunna göra vad jag vill. Kunna skita I att laga middag på kvällen och bara kolla på serie och äta färdigrätt.

Det kommer bli bättre 

Just det där med att hitta tillbaka till sig själv är nåt jag ser som positivt med uppbrottet börjat om med träningen igen och hinner med saker jag inte gjorde när mitt fokus låg på min partner ( var ett väldigt turbulent förhållande så skönt det är avslutat). Gör mycket saker för mig själv men saknar just den där nära kontakten man hade med en annan,  nu finns ingen hemma att berätta om sin dag för. Har ju vänner men dom är så upptagna med sitt. Men tack för att du berättade om din resa gör ju att man känner lite hopp inför framtiden!

This too shall pass.
Det är en jobbig tid på året att vara nyseparerad. Är du mycket ute på sociala medier och matas med poster av solbrända människor i linnekläder som drar upp kylda ölflaskor ur havet?

Gå inte på det. Och kasta dig inte in i nåt rebound-förhållande som du innerst inne inte vill ha, bara för att slippa känna dig misslyckad.

Anmäl dig till en klass i bugg, salsa eller tango. Du kommer inte att ångra dig.

Snart har du funnit dig tillrätta i din nya tillvaro, känslan av ensamhet övergår i en känsla av frihet. 
Upp med hakan. <3

Jo. Numera har jag även vänner som har tid att lägga på vänner, vi har daglig kontakt som lite liknar den som man har med en sambo. Tidigare så hade jag mest dom som levde som jag med fokus på familjen. Det har blivit så naturligt, är inget jag har tänkt på faktiskt. Funderingar, dagliga händelser. Dom vänskaper man göder växer.

Jag är i samma sits, även om jag uppskattar egentid så är det fruktansvärt ensamt. Jag känner dessutom ingen här heller, mitt ex verkar hur nöjd som helst vilket gör att jag mår ännu sämre i min situation. 

Hur kan du vara så säker att ditt ex är nöjd? Har du försökt laga det som är trasigt? 

Men snälla, en månad? GE det lite tid, finns dom som levt ensamma hela livet eller i flera år i alla fall. Du kommer vänja dig och lära dig att leva med och hantera det som alla andra får göra. Satsa på nåt intresse, gör saker du vill göra, du är ju fri varannan vecka. Då ska du se att livet kommer kännas roligare. 

Tänkte lite till på det här med att hitta tillbaka till sig själv. Jag tror att det är viktigt att ta "chansen" man får vid ett uppbrott att verkligen göra sånt man absolut inte hade kunnat om relationen funnit kvar. Att man kan vända på det även om det känns som det sista man kan uppskatta i din situation. Jag har haft fantastiska upplevelser som jag aldrig hade fått uppleva i mitt gamla liv, det är en rikedom för mig. Allt är möjligt, med dom begränsningar som finns.

När man tvingas ut i det så hamnar man där att man får uppleva barnlivet plus det där andra man hade gjort utan barn och som singel. Relationerna jag haft efter uppbrottet hade jag inte velat vara utan t ex. Vänskaperna idag hade jag inte heller haft, hade inte haft tid eller kommit på tanken att ha så nära relationer med andra än en partner. Jag hade inte heller varit så stark motiverad att satsa på min karriär som jag blev och är.

Personen är mycket gladare, verkar ha det bra. 
Nej jag har inte försökt efter separationen då den tydligt markerat att den inte vill mer. Samtidigt så bjuder exet in på olika sätt vilket gör mig förvirrad.

Den här tråden var väldigt skön att läsa då jag har känt mig otroligt ensam med mina känslor. Är flera som skriver exakt det jag känner, man är ensam, att det är tufft, man saknar barnen, sorgen över kärnfamiljen osv

På vilket sätt bjuder personen in? Det kan vara svårt att vara ärlig och sårbar för att skydda sig själv. 

Kärnfamiljen är ju en dröm som blev förstörd av olika anledningar. Det blir lättare med tiden att vara utan sina barn och det gäller att försöka hitta de positiva delarna av situationen fast det inte är något vi har önskat själva.