I ett flytande samtal mellan snabba hjärnor så avbryter folk rätt ofta varandra (om man har hört på inspelade samtal) och det är vanligen inget problem. Jag och en kollega kan t.o.m. tala om olika ämnen och ändå lyssna på varandra och ha utbyte.
Sen har vi då min man. Som med åldern blir alltmer tankspridd i sitt snack, letar efter ord, säger ööö....flera gånger i en mening och man vet redan hur han tänker avsluta den.
Han blir jättekränkt om jag avbryter och gormar om att det är fult fast han själv gör samma sak relativt ofta, både mot mig och våra vänner. När jag påtalar det skäms han men han kan ju inte sluta göra det heller? Han kan också lämna rummet utan att avsluta sin mening ibland så hur ska jag veta när han är "färdig", som han säger att han måste få bli?
Jag har testat att bara vara tyst och vänta på att han ska hitta ordet som hans skalle letar efter men då blir det glapp på 3 minuter i samtalet vilket inte bidrar till att någon tycker det är intressant, och han blir irriterad för det och säger "jamen du vet vad jag menar!". Många gånger är han tacksam för att jag fyller i ord eller begrepp som hans hjärna inte hittar, men någon gång ibland gissar jag fel och då heter det plötsligt att jag "avbryter" och stör.
En gång när han lämnade rummet utan att avsluta meningen var jag bara tyst i två hela timmar tills han undrade om jag var sur. Nej sa jag, men du har ju sagt att jag inte får prata innan du är färdig och du avslutade aldrig din mening...
Summering: Jag kommer inte sluta att avbryta ibland, för sån är min hjärna. Men jag hycklar i alla fall inte och säger att andra måste sluta med något som jag själv ändå gör.